Labours framtid och ett hotat etablissemang – Corbyn ger hopp

I Storbritannien genomgår nu Labour den plågsamma processen att utse en ny partiledare. Otippat leder Jeremy Corbyn stort i mätningarna över sina konkurrenter. Corbyn som precis klarade gränsen för nominering ser nu alltså ut att kunna bli Labours näste ledare. Det här har fått etablissemanget både inom partiet och utom att gå i taket. Varför? För att Corbyn hotar det nyliberala konsensus som dominerat etablissemanget i Storbritannien de senaste decennierna.

Labours tidigare partiledare, Tony Blair, har varit skarp i sin kritik mot Corbyn och menar att det vore Labours ”förintelse” om han blev vald och att de som har sitt ”hjärta hos Corbyn” borde ”transplantera bort det”. Blair skriver i The Guardian:

”It doesn’t matter whether you’re on the left, right or centre of the party, whether you used to support me or hate me. But please understand the danger we are in. With Corbyn as leader it won’t be a defeat like 1983 or 2015 at the next election. It will mean rout, annihilation.

The party is walking eyes shut, arms outstretched, over the cliff’s edge to the jagged rocks below. This is not a moment to refrain from disturbing the serenity of the walk on the basis it causes “disunity”. It is a moment for a rugby tackle if that were possible.”

© Steve Bell 2015

© Steve Bell 2015

Hårda formuleringar och dramatiskt ordval. Men är Corbyn då själve satan uppstigen till jorden? Knappast. Gräsrötterna älskar honom och Storbritanniens två största fackförbund, Unite och Unison, med totalt omkring 3 miljoner medlemmar i Storbritannien har uttalat sitt stöd för hans kandidatur. Tyngden som dessa förbund lägger bakom Corbyn är lika stor om inte större än LO:s.

Men vad är det för politik Corbyn står för? Är det proletariatets diktatur som kommer att införas? Självklart inte. Han beskriver sin kampanj och politik som ett försöka att hitta tillbaka till partiets själ, att driva politiken utifrån partiets grundläggande värderingar: tron på rättvisa och jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Corbyn är en hård kritiker av åtstramningspolitiken som han menar är ett verktyg för att stöpa om samhället till ett samhälle präglat av ökad ojämlikhet och orättvisa. Han menar att Labour måste ha ett konkret ekonomiskt alternativ till detta.

Tusentals kommer för att höra honom tala, många har fått vända i dörren på grund av fullsatta lokaler. Varför kommer människor och lyssnar på honom? The Guardian frågade en av Corbyns anhängare, Alexandra Stein:

“He voices my opinions,” she said. “He doesn’t believe the austerity rhetoric. He talks like a human being, about the things that are real to me. Who did the research that said we have to be more rightwing? And that’s why we lost the election.”

Han talar som en människa om sakerna som är verkliga i min vardag. Han talar för mina åsikter. Han tror inte på åtstramningsretoriken. Låter det som någon extremvänster?

Men Corbyn vill inte bara få ett slut på åtstramningspolitiken. Han vill också höja de statliga investeringarna och de statsanställdas löner. Han vill även nationalisera järnvägen och Royal Mail. Han vill höja skatterna för de allra rikaste och ge fackföreningarna, löntagarna, mer att säga till om. Typisk socialdemokratisk politik. Beskattning efter inkomst och förmögenhet, statliga investeringar i lågkonjunktur och att för samhället viktig infrastruktur ska vara gemensamt ägd. Inga konstigheter. Här i Sverige har vi socialdemokrater lovat ett förstatligande av järnvägsunderhållet och undersökningar visar att svenska folket vill se ett återförstatligande av bl.a. järnvägen, apoteken och ett förbud mot vinster inom sjukvården.

Vad Corbyn har gjort är att tända ett hopp hos desillusionerade Labour-anhängare och människor som är trötta på åtstramningspolitiken och den ”enda vägens politik” där allt som hotar den nyliberala agendan och marknadsfundamentalismen utmålas som vänster och extremt. Han hittar stöd hos fackföreningsrörelsen, de som har svårt att hitta bostad, får jobba till svältlöner och under otrygga villkor, de som missgynnats av den ojämlikhet som skapats inom skola, vård och omsorg, av de som drabbas av de allt sämre järnvägarna och kollektivtrafiken…kort sagt majoriteten av det brittiska folket, vanligt folk, och inte den förmögna eliten i Londons innerstad.

Det som betraktas som vänster och extremt i det här fallet är politik som har gehör och starkt stöd hos vanliga människor i vardagen men som skulle innebära ett tillbakarullande av de senaste decennierna av privatiseringar, konkurrensutsättningar och skattesänkningar. Reformer som hotar starka vinstintressen, som hotar det etablissemang inom brittisk media, näringsliv och politik som dominerar i Storbritannien idag och som bl.a. Tony Blair och många andra inom Labours partielit tillhör.

Corbyn har lyckats attrahera stort stöd och många unga har slutit upp bakom honom och röstar på honom i partiledarvalet. Unga ser i Corbyn en politiker som representerar dem, som står för ett budskap om jämlikhet, inkludering och ett mer rättvist samhälle. Paradoxalt nog är det 66-årige Corbyn som klarar av att kanalisera de ungas frustration över den konservativa politik som förs och som förvaltades, om än i en light-version, av Tony Blairs regeringar.

För de unga representerar Corbyn  en röst för förändring. Han representerar hopp i ett politiskt landskap där de etablerade partierna och dess företrädare låter förvillande lika varandra. De försämringar som högerpolitiken har lett till i Storbritannien i form av lägre löner, försämrad arbetsrätt, terminsavgifter till universiteten har i hög grad drabbat de unga. Precis som att försämringarna i arbetsrätten i Sverige och kraven på sänkta löner framför allt drabbat och kommer att drabba de unga om den politiken fortsätter.

Valet till ny partiledare är utan tvivel ett existentiellt val för Labour men till skillnad från Blair tror jag att Corbyn representerar partiets sista chans att hitta tillbaka till sig själv och grundvärderingar. Om Labour får en till partiledare som fortsätter att driva högerpolitik med en socialdemokratisk retorik kommer partiet att gå samma väg till mötes som de grekiska socialdemokraterna som i princip utraderades efter förra valet då Syriza tog makten.

Socialdemokratin måste vara ett alternativ till åtstramningar och privatiseringar, det måste organisera folket och vara folkets röst och utifrån det vara en kraft för samhällsförändring annars har den inget existensberättigande. Ett socialdemokratiskt parti kan aldrig behålla en långsiktig trovärdighet om man pratar om jämlikhet, solidaritet och människovärde men genomför eller stöttar en politik som leder till det motsatta.

Corbyn representerar en progressiv gräsrotsrörelse inom Labour som mycket väl kan rita om den politiska kartan i Storbritannien vilket också gör att han uppfattas som ett stort hot av etablissemanget. Det är därför Blair, Murdoch-koncernen och andra toppar inom Labour och näringslivet går ut så hårt för att sänka honom. Corbyn är inte en av dem och hans politik riskerar att störa den konsensus som etablerats inom den elit som idag styr Storbritannien där politiker, media och näringsliv lever i symbios med varandra och ser till att säkra varandras intressen.

Om Corbyn vinner valet finns det stora möjligheter för Labour att åter bli en samlande kraft för vanliga brittiska löntagare, en kraft för förändring som kan vända de senaste decennierna av ökade klyftor och segregation. Det är det hotet som etablissemanget vill undanröja. Söndra och härska. Ett Labour lett av Corbyn är en möjlighet för den brittiska arbetarrörelsen att samlas bakom ett starkt socialdemokratiskt parti istället för att splittras och spridas till nationalistiska eller populistiska partier som UKIP eller SNP.

Jag sätter stort hopp till valet och jag hoppas att rörelsen bakom Corbyn lyckas och vinner valet. Labour som parti har i det läge man är nu allt att vinna och inget att förlora. Däremot har Labours partielit allt att förlora och inget att vinna vilket förklarar deras desperation.

Labour har med detta partiledarval tagit stora steg mot en demokratisering av valet som även socialdemokraterna i Sverige bör införa. Kandidaterna vaskas fram ifrån parlamentsledamöterna och måste ha minst 35 nomineringar av andra parlamentsledamöter. När detta nålsöga passerats är det fritt fram för kandidaterna att kampanja för sin sak. Enskilda medlemmar i partiet och registrerade supportrar har sedan möjlighet att rösta på den partiledarkandidat som de själva identifierar sig med.

Inga slutna dörrar. Inget svammel med konstlad ödmjukhet om att man ”står till förfogande”. Inget spel bakom gallerierna där av valberedningen försmådda kandidater när cynism och bitterhet. Raka rör, öppna processer och inflytande från gräsrötterna.

Flera av Labours ledande företrädare har sagt att man skulle avsäga sig sina platser och lämna partiet om Corbyn blir vald. Donatorer har sagt att man skulle dra tillbaka sina bidrag till partiet. Andra ledande företrädare har idiotförklarat sina partimedlemmar och menat att de måste drivas av en ”självmordslust” för att de stöttar Corbyn. Ju mer det hotas desto större stöd får också Corbyn och frågan är om Labour kanske rentav skulle må bättre av att de påläggskalvar som idiotförklarar sina partikamrater och hotar med att avgå faktiskt skulle avgå.

Corbyns supportrar är till skillnad från etablissemanget inga idioter, de har tröttnat på cynismen och den flagranta korruptionen hos det styrande etablissemanget. Man vill ha genuina och trovärdiga företrädare som inte bara representerar sig själva utan sina väljare, som kan förmedla hopp och framtidstro. Företrädare som står för en progressiv politik och som inte är rädda för att uppröra starka särintressen, som inte är rädda för tiden efter politiken och oroade över reträttposter inom näringslivet.

I David Frosts intervju med Olof Palme 1969 fick Palme frågan:

”Hur vill ni att man minns er? Ni kommer ju gudskelov inte att dö i morgon, men hur skulle er dödsruna lyda?”

Palme svarade:

”Det har jag aldrig funderat över. Och jag hoppas att jag, ända till sista andetaget, inte funderar på det. För jag tror nämligen att så snart man börjar tänka på sin dödsruna så blir man rädd och vågar inte göra saker, och man förlorar sin vitalitet. Eftersom vi lever här på jorden, och det är vår lott, så bör vi försöka göra tillvaron så anständig som möjligt. Det är grunden för min politiska ideologi. Det är vad politik handlar om.”

Vad är ett parti där dess främsta företrädare är för rädda för att föra fram sitt partis värderingar och medlemmars åsikter? Vad är ett parti där dess främsta företrädare är för rädda att göra detta för att det skulle riskera styrelseuppdrag och andra reträttjobb inom PR, media och näringsliv efter den politiska karriären? Vad är ett parti där makten handlar mer om att förmera sig själv och fåtalet än att skapa en dräglig tillvaro för så många som möjligt?

Blair menar att det vore en katastrof att följa sin övertygelse men jag ställer mig frågan, vad är ett parti utan övertygelse? Vad är pragmatism utan riktning, utan en idépolitisk och moralisk kompass? Vad är ett parti utan hjärta?

Den 12 september är min förhoppning att gräsrötterna väljer Jeremy Corbyn till ny partiledare för Labour, det är helt avgörande för socialdemokratin och demokratin i Storbritannien.

Nils Harnesk, (S).

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s