Labours ökenvandring är över

Igår blev det äntligen klart att Jeremy Corbyn är Labours nye partiledare. 59% av partiets medlemmar, mer än 250 000, gav Corbyn sina röster. Det är det starkaste mandat som en partiledare i Labour har fått i modern tid i det mest demokratiska partiledarval som partiet någonsin har hållit. Mandatet och resultatet är starkare än Tony Blairs 1994. Utmanarna var inte ens i närheten, närmast var Andy Burnham som fick 19%. Tony Blairs arvtagare i partiledarstriden, Liz Kendall, blev utraderad och fick bara 4,5% av rösterna och visade med all tydlighet att partiet och medlemmarna inte längre tror på Blairs lightversion av konservativ skattesänkar- och nedskärningspolitik.

Corbyn blev framburen av en ny, bred och stark rörelse. Vad Corbyn lyckades med var att tala om människors problem i vardagen, att tala till breda väljargrupper, att tända ett hopp hos desillusionerade Labour-anhängare och människor som är trötta på åtstramningspolitiken och den ”enda vägens politik” där allt som hotar den nyliberala agendan och marknadsfundamentalismen utmålas som vänster och extremt. Han hittar stöd hos fackföreningsrörelsen, de unga, hos kvinnor, de som har svårt att hitta bostad, får jobba till svältlöner och under otrygga villkor, de som missgynnats av den ojämlikhet som skapats inom skola, vård och omsorg, av de som drabbas av de allt sämre järnvägarna och kollektivtrafiken…kort sagt majoriteten av det brittiska folket, vanligt folk, och inte den förmögna eliten i Londons innerstad.

Bara dygnet efter Jeremy Corbyn blev vald anslöt sig 14 500 medlemmar till Labour. Dagen efter anslöt han sig dessutom till en solidaritetsmarsch till stöd för flyktingar med mer än 50 000 deltagare. Jeremy Corbyn samlar starkt stöd och engagemang.

Att Corbyn nu har fått det starkaste mandatet en partiledare i Labour haft i modern tid kommer att bli viktigt för att han ska lyckas etablera sin nya politik i partiet och få med sig partieliten.

För redan nu vässas knivarna inom vissa delar av partiets elit. Redan innan valet gjorde Blair och hans anhängare sitt mesta för undergräva Corbyns kampanj. Man smutskastade, hotade, förminskade och på  alla tänkbara sätt och med alla tillgängliga medel försökte man att marginalisera och utradera hans kandidatur. En del har avgått i protest mot att han blivit vald, det är kanske något att hoppas på att fler väljer att göra istället för att försöka underminera hans ställning inifrån partiet.

Inte bara inom partieliten vässas knivarna utan även från liberalt och konservativt ägd media i kan vi nu räkna med skarpa och hårda angrepp på en person som förkroppsligar en politisk vilja att kasta den nuvarande politiska ordningen över ända.

Det är inga kontroversiella politiska frågor Corbyn driver utan socialdemokratisk politik i en ny tid men förankrad i socialdemokratisk ideologi. Inte marknadsliberal högerpolitik iklädd socialdemokratisk retorik som den Blair etablerade. Lite vasst uttryckt kan man säga att Labour nu äntligen fått en socialdemokrat som partiledare.

Corbyn vill inte bara få ett slut på åtstramningspolitiken. Han vill också höja de statliga investeringarna och de statsanställdas löner. Han vill nationalisera järnvägen och Royal Mail. Han vill höja skatterna för de allra rikaste och ge fackföreningarna, löntagarna, mer att säga till om. Typisk socialdemokratisk politik. Han vill se beskattning efter inkomst och förmögenhet, statliga investeringar i lågkonjunktur och att för samhället viktig infrastruktur ska vara gemensamt ägd. Inga konstigheter. Här i Sverige har vi socialdemokrater lovat ett förstatligande av järnvägsunderhållet. Undersökningar har dessutom visat att svenska folket vill se ett återförstatligande av bl.a. järnvägen, apoteken och ett förbud mot vinster inom sjukvården.

På grund av detta kallas Corbyn för den mest vänsterinriktade partiledare som Labour någonsin haft. Varför frågar jag mig? Den politik han driver är utan tvivel hemmahörande i den socialdemokrati som jag känner, i den socialdemokratiska ideologin och i den socialdemokratiska historien. Anledningen till att han blir kallad vänster är bara för att han vill bryta med det etablissemang som finns inom media, politik och inom partiets elit, bryta det konsensus som har bakbundit socialdemokratin de senaste 20 åren. Corbyn försöker ändra spelets regler och de som har skott sig och tjänat på dessa regler försöker naturligtvis att med alla medel motverka en förändring.

De politiska skiljelinjerna är inte så mycket mellan nån sorts upplevd höger och vänster utan om de som vill bevara och de som vill förändra. Mellan reaktionärer och radikaler. Mellan en besutten elit och en framtidsinriktad gräsrotsrörelse.

Denna politiska skiljelinje kan till och med ses i vissa socialdemokratiska tidningar och ledarsidor i Sverige. Som vanligt är det inte våra politiska motståndare som är våra värsta fiender utan det är den inre splittringen. Corbyn har burits fram till makten av medlemmarna, av partiet. Medlemmar som vill se ett Labour som ett  tydligt alternativ till den nyliberala skattesänkar- och nedskärningspolitiken. Ett Labour som kämpar för löntagarna, som strävar mot ett klasslöst samhälle och för en annan ekonomisk politik. Det är det, mycket starka, mandatet han har fått av partiet, av medlemmarna. Det måste även partiets elit anpassa sig till och respektera. Även socialdemokratiska ledarsidor i Sverige.

Vi är illa ute som rörelse om socialdemokratin slutar vilja samhällets förändring utan stelnar i en konserverande reaktionism.

Corbyn valde att inleda sitt första tal som partiledare med dessa ord, riktade till de nya medlemmar som burit honom till seger:

”Välkommen till vårt parti, välkommen till vår rörelse. Till dem som har återvänt till partiet, de som var medlemmar förut och som kände sig desillusionerade och lämnade: välkommen tillbaka, välkommen hem.”

(“Welcome to our party, welcome to our movement. And I say to those returning to the party, who were in it before and felt disillusioned and went away: welcome back, welcome home.”)

Valet av Corbyn faller in i ett större politiskt skifte i Europa och världen där medborgare letar efter politiska alternativ till den sammansmältning av eliter som lett till att de etablerade partierna är förvillande lika. Corbyn och den rörelse som fört fram honom vill att socialdemokratin återigen blir ett valbart och tydligt alternativ.

För att Corbyn ska kunna genomföra denna nyorientering av Labour kommer han däremot att behöva allt stöd han kan få från debattörer och partimedlemmar. Den rörelse som har burit honom och gett honom sitt starka mandat måste nu organisera sig och göra sig beredd på att kämpa för att dels föra ut politiken och dels se till att Corbyn inte blir  störtad av den reaktionära partieliten.

Valet av Corbyn visar väldigt tydligt att Blair-erans idépolitiska ökenvandring som lett Labour vilse är över. Den har idag bara stöd av 4,5 % av medlemmarna och kan förpassas till historiens skräphög. Good riddance. Jag ser med förhoppningar fram emot ett stärkt, självsäkert och progressivt Labour de kommande åren! 

Nils Harnesk, (S).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s