Sverige behöver en ny mineralpolitik

Northland Resources konkurs kan inte ses som en isolerad händelse, utan måste ses som en del av en misslyckad politik. Den minerallag som lades fram av Bild-regeringen och trädde i kraft 1992 har lagt grunden till en politik som ensidigt har gynnat gruvnäringen framför andra näringar och intressen. Idag subventionerar staten gruvnäringen med infrastruktur, lägre energi- och koldioxidskatt och andra åtgärder motsvarande flera miljarder kronor per år. Såhär drygt 20 år senare måste vi ändå våga betrakta det för vad det är. Ett misslyckande.

För vad har dessa miljarder per år gett för resultat?

Inget av de nya gruvföretagen är livskraftigt utan har antingen konkursat eller genomgått ett antal rekonstruktioner. Lappland Goldminers har gått i konkurs. Dannemora Minerals har gått i konkurs. Nordic Mines har genomgått rekonstruktion och har utretts av Finansinspektionen. Scanmining, konkurs. Detta är bara ett litet urval av alla de nya bolagen som utgör ”gruvboomen”. I princip alla har konkursat eller har allvarliga ekonomiska problem. Northlands konkurs är inte unik även om den till storleken är enorm.

Företagen säljer förväntningar som aldrig kommer att infrias. I Northlands fall lockade man tidigt 12 000 småsparare att investera då större investerare var ovilliga att gå in med riskkapital, småsparare som nu förlorat mer än en halv miljard kronor i vad som kallas för den största konkursen i Sverige i modern tid. I konkursboet finns skulder på 14 miljarder, en miljard mer än Saab-konkursen.

De här, ofta utländska, företagen är äventyrare med en väldigt svag relation till och förankring i lokalsamhället eller för den delen Sverige. Bolag som tar oerhörda risker med våra och andras pengar och med vår livsmiljö. När Lappland Goldminers gruva i Blaiken i Västerbotten gick i konkurs vräkte man samtidigt över miljökostnaderna på samhället, kostnader som idag beräknas till minst 400 miljoner kronor.

Vid Northlands konkurs fanns lite drygt 29 miljoner kronor avsatt för efterbehandling, en summa som bedöms som långt ifrån tillräcklig enligt Naturvårdsverket. Konkursförvaltaren gör idag bedömningen att kostnaden för efterbehandling vid Pajala-gruvan slutar på mellan 250 till 340 miljoner kronor. En kostnad som troligen kommer att vara mycket större då gruvområdet och avfallet är avsevärt mycket mer omfattande än vid Blaiken.

Gruvbolagen klarar idag inte av att betala för sina miljökostnader. Den lagstiftning och de kontrollsystem som finns idag räcker inte och gör att samhället får betala skadorna på miljön. Detta är något som nu tacksamt uppmärksammats av den statliga myndigheten Riksrevisionen. I sin rapport rekommenderar de regeringen följande:

  • En långsiktig branschfinansiering för kontroll och tillsyn av nedlagda gruvor där de ställda säkerheterna inte räcker.
  • En strategi för att efterbehandling där möjligheterna att använda det ofarliga avfallet.
  • Godkända ekonomiska säkerheter innan gruvor får startas.
  • Bergsstaten ska räkna in kostnaderna för avfallshantering och efterbehandling när man bedömer om ett bolag ska få bearbetningskoncession för en fyndighet.
  • Naturvårdsverket bör titta på om man ska klassa mer gruvavfall som farligt avfall.
  • Länsstyrelserna bör standardisera villkoren för de ekonomiska säkerheter som ska finnas för att garantera att det finns pengar till efterbehandling.

Förutom att kostnaderna för miljö och klimat riskerar att hamn i knät på skattebetalarna är det också en tragisk påfrestning för lokalsamhället. Den som inte har sett dokumentären ”Malmen finns ändå där” bör göra det, den finns på Svt Play. Dokumentären visar hur långt regionalpolitiken har fallit, eller rättare sagt om den alls finns numera. Dokumentären visar hur utlämnade många små kommuner i Sverige idag, hur Northland sågs som räddaren i nöden för den redan hårt prövade Pajala kommun. Den visar också hur intresset från staten försvann i samma ögonblick som företaget började sin väg mot konkurs.

Pajala har nu, genom att ha satsat allt på gruvan, tvingats till enorma besparingar inom den kommunala välfärden och sett flera hundra personer förlora jobben och lämna orten. Men vad hade de för alternativ? Inga som jag ser det, troligen skulle de flesta små kommuner i Sverige ha agerat på samma sätt som kommunledningen i Pajala inför Northlands planer. Det är bristen på en aktiv och kompenserande regionalpolitik som har försatt många gles- och landsbygdskommuner som Pajala i en desperat situation.

Men jobben då? Att sysselsättningen skulle vara hotad av en högre avgifter och skatter eller hårdare miljökrav stämmer inte. Sysselsättningen hotas av den ökade effektiviseringen och den teknik som branschen själv utvecklar. Sedan 1950-talet har sysselsättningen i gruvindustrin minskat från 18 000 till knappa 6000. Produktionen och lönsamheten har dock ökat och nu produceras volymer som för 50 år sedan var omöjliga.

Ändå pratar gruvbranschen om 10 000-tals nya jobb. I en rapport framtagen av SveMin, branschföreningen för gruvindustrin i Sverige, påstås det att gruvnäringen kan trefaldiga produktionen på 10 år vilket skulle ge Sverige 50 000 jobb fram till 2025.

Till och med företrädare för branschen säger att dessa prognoser är överdrivna. Lennart Gustavsson, ordförande i gruvnäringens intresseorganisation Georange, säger att svensk gruvindustri kommer att vara baserad på rationalisering, effektivisering och automatisering och att sysselsättningen huvudsakligen kommer att uppstå i de stadsregioner där flertalet konsultföretag finns.

Branschens vision urholkas ytterligare av en rapport från Stiftelsen för strategisk forskning. Enligt den kommer 75 procent av jobben inom gruvindustrin rationaliseras bort eller aldrig att skapas på grund av ökad automatisering och ny teknik.

I ett reportage i Fokus skildras den ökande automatiseringen och robotiseringen av gruvindustrin. Bland annat hur gruvarbetare styr en gruva från miljonstaden Perth i Australien, 150 mil därifrån. Företaget lokaliserade kontrollrummet dit på grund av svårigheterna att rekrytera till de avlägset belägna gruvorna. Samma svårigheter med rekrytering finns idag i gruvorter i Sverige och samma teknik finns redan och utvecklas av bland annat Luleå tekniska universitet.

Denna utveckling har paradoxalt nog inte lett till en omprövning av mineralpolitiken. Utan man har fortsatt att ensidigt lyssna på branschens lobbygrupper. Kortare handläggningstider, mindre administration och krångel, lägre skatter, betald infrastruktur och bostäder. Mer subventioner, mer bidrag. Får man detta kan gruvnäringen leverera 10 000-tals nya jobb.

Potentialen från metallåtervinning och den enorma kvantitet metall som redan finns i t.ex. gamla ledningar och kablar i våra gator nämns knappt i debatten. Mängden kopparavfall i Sverige bedöms exempelvis vara lika stor som mängden koppar som finns kvar i en Europas största koppargruvor, Aitikgruvan.

Få om ens några nämner att det redan idag finns omfattande risker för att miljö och andra aspekter förbises eller nedprioriteras i processen fram till en gruva. Man blundar för det faktum att prospektering tillåts nästan undantagslöst i naturreservat och Natura 2000-områden och att det därför i förlängningen kan tillåtas gruvdrift i skyddad natur. I många fall ignoreras konkurrens med andra näringar, däribland rennäring och besöksnäring och att mänskliga rättigheter kränks när urfolket samernas hävd till mark och vatten inte respekteras.

Gruvnäringen är viktig, både i att ta fram de mineraler som samhället behöver och för sysselsättning, det inser även jag. Men det måste vara samhället som styr villkoren för hur denna exploatering ska ske. Den politik som gett oss ”gruvboomen” och företag som Northland Resources är inte långsiktigt hållbar. Den skapar konflikter, fåtaliga och konjunkturkänsliga jobb, miljöskador och ger små vinster men stora kostnader för samhället samtidigt som den kränker mänskliga rättigheter.

Utgångspunkten för en ny mineralpolitik bör vara att Sveriges naturresurser tillhör befolkningen i Sverige och urfolket samerna, både nu levande och framtida generationer. Statens ansvar blir då att hantera tillgångarna så att största möjliga samhällsnytta uppnås, t.ex. genom upprättande av en statlig mineralfond och en höjning av skatter och avgifter. Detta är något som ESO-gruppen, en expertgrupp vid finansdepartementet, visat är möjligt utan att påverka näringen negativt.

Jag och andra med mig som bor i mineralrika län hoppas att vår nya regering kan öppna upp för en bred dialog om den svenska mineralpolitiken och den regionala utvecklingen, en dialog baserad på oberoende forskning och med hållbar utveckling, mänskliga rättigheter och samhällsintresset i fokus.

Nils Harnesk, (S).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s