Lönesänkarna

Först var det kvinnorna. Sen var det ungdomarna. Nu är det invandrarna. Alla har varit ursäkter för högerns och Svenskt näringslivs kampanjer för att sänka lönerna i Sverige. Man har använt och använder fortfarande dessa grupper som slagträn för att försöka dumpa priset på arbetskraften i Sverige för att kunna pressa upp vinsterna ännu mer.

Man försöker intala oss löntagare att det handlar om att få in dessa grupper på arbetsmarknaden, att det handlar om en välgärning.

Låter ju positivt, eller hur? Fast då glömmer man att kvinnor redan idag släpar efter lönemässigt, att ungdomarna redan idag får tåla skitvillkor och otrygghet och att invandrarna redan nu har låglönejobb.

Man använder sig av utsatta grupper för att genom en ”vi och dem”-retorik pressa fram en lönesänkarpolitik som är lika gammal som högern och som bara skulle gynna de rikaste i samhället.

Vad vi löntagare måste inse är att en lönesänkarpolitik inte är något som gynnar oss, den stora majoriteten av befolkningen.

Redan idag kan man säga att vi har ett A- och B-lag på arbetsmarknaden. A-laget består framför allt av äldre löntagare, många tjänstemän och jag skulle säga att majoriteten är män, med trygga tillsvidareanställningar som närmar sig pension, man äger sin bostad, man har låg belåning och en trygg och relativt hög inkomst.

B-laget består av bland annat kvinnodominerade yrken inom Kommunals avtalsområden, många har trygga anställningar men en tung arbetsmiljö och låga löner. Här återfinns också många unga på arbetsmarknaden, i min generation och yngre, som får finna sig i otrygga anställningar, allmän visstid, vikariat, ofrivilliga företagare, timanställningar, SMS-anställningar och till och med ”provjobb utan lön”.

Det borgerligheten och Svenskt näringsliv nu vill göra är att skapa ett C-lag. En klass av löntagare som både har otrygga och korta anställningar och extremt låga löner. Det man vill är att bredda den grupp av arbetande fattiga (eng. ‘working poor’) som inte klarar av att leva på en lön utan måste ta flera låglönejobb för att kunna hålla sin vardag flytande.

Redan idag uppgår den gruppen till drygt 300 000!

Den löntagare som nu tillhör A-laget kanske tänker ”jag har ju åtminstone mitt på det torra”. Men den som tror att man klarar sig, att sänkta löner inte drabbar mig lever i en bubbla som förr eller senare kommer att spräckas. Sänkta löner, eller om man vänder på det, sänkta priser på vår gemensamma arbetskraft leder oavkortat till lönedumpning och social dumpning. För alla.

Du kan inte röra grunden utan att resten av byggnaden påverkas.

Svenskt näringsliv kommer alltid att ha vinsterna hos sin medlemmar i första rummet, det gäller även de samlade borgerliga partierna. Samtliga partier på högerkanten vill sänka våra löner.

Olof Palme kallade Svenskt näringsliv, då Svenska Arbetsgivareföreningen, i ett tal vid IF Metalls kongress 1981 för ”hatets och illviljans kolportörer (budbärare) mot svensk arbetarrörelse”.

Redan då såg man att Svenskt näringsliv etablerat sig som ett överparti till de borgerliga partierna, att man genom sina enorma resurser kunde dirigera strategi och politiskt handlande och påverka genom sin lobbyverksamhet och s.k. ”utredningsverksamhet”. Detta tar Palme upp i sitt tal. Han tar också upp att Svenskt näringsliv då valde ut socialdemokratin och arbetarrörelsen som sina huvudmotståndare och att målet var att få bort arbetarrörelsen från makten.

En generation senare ser vi resultatet. Svenskt näringsliv har lyckats pressa tillbaka arbetarrörelsen, man pumpar in enorma resurser i tankesmedjor, lobbygrupper, ”utredningar” och andra subversiva verksamheter. Man har till och med spelat under täcket med Sverigedemokraterna och skrivit deras näringslivspolitik.

De människor som idag talar för sänkta löner tillhör inte något av lagen på arbetsmarknaden. De spelar i en egen liga. Eller rättare sagt de spelar inte alls, de tillhör de rikaste i samhället, de som inte påverkas av sänkta löner.

Det är människor som nationalekonomen Lars Calmfors som predikat näringslivets heliga ord om sänkta löner i 25 år. Oavsett arbetslöshetsläge och konjunktur så har Calmfors i alla lägen ordinerat sänkta löner som medicinen. En man som menar att 15 000 är en rimlig nivå att dumpa lönerna till. Hans egen lön? 125 000 i månaden.

Då är Calmfors ändå bara en nyttig idiot i första linjen, som får betalt för att föra ut budskapet. Ovanför honom finns det betydligt starkare särintressen som tror sig tjäna på att Sverige blir ett låglöneland. I själva verket bygger hela vårt framgångsrika samhälle på en bred och allmän välfärd, en modell på arbetsmarknaden där parterna tillsammans förhandlar om villkoren utan statens inblandning och en stark arbetarrörelse som vetat vikten av att organisera sig och kräva sin rätt.

Sverige kan och ska aldrig konkurrera med låga löner och dåliga villkor.

0216-skit-o-pannkaka

Det är skillnad på folk och folk. © Elin Lucassi. Lånad från Politism.

Nils Harnesk, (S)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s