Kulturen är stark – men kan bli bättre

Det gäller för den delen kulturdebatten också. Tongångarna i kulturdebatten har under förra året gått höga och inläggen från både politiker och kulturarbetare har varit många. Till att börja med tycker jag det är extremt positivt att det finns en vilja och ett engagemang att debattera den kulturella utvecklingen i både min egen hemkommun Luleå och även i Norrbotten i stort.

Däremot, precis som i alla debatter, förekommer det tjuvnyp och lågvattenmärken där debattörer försöker samla billiga poänger på sin meningsmotståndare. Det tjänar ingen på, jag tror ju ändå, kanske i nån sorts naivitet, att vi alla som deltar i debatten om kulturens utveckling trots allt vill utveckla kulturen. Att vi har ett gemensamt mål. Sen att vi har olika roller och att det skiljer sig åt hur vi vill uppnå detta gemensamma mål är just en fråga för debatt och samtal.

Till kulturarbetarna, ja, vi har en stark kultur i länet, den socialdemokratiska majoriteten i landstinget och i min egen hemkommun Luleå har prioriterat kulturens utveckling under många år. Landstinget i Norrbotten är det landsting i landet som satsat mest på kultur per medborgare och det har gett resultat; Havremagasinet i Boden, ett resurscentrum för både konst och litteratur, ett blivande länskonstmuseum i Kiruna, en kommunantikvarietjänst i Kiruna, satsningar på filmens område och en rad andra utvecklingsprojekt.

Landstinget betalar nu också ut ett arvode till de kulturutövare och representanter för civilsamhället som deltar i arbetet med länets kulturplan men som inte kan få ersättning på annat vis.

I Luleå tog allt sin början med Kulturens hus, ett fantastiskt centrum för kulturen i Luleå och för den delen också Norrbotten, vi möjliggjorde att Kulturcentrum Ebeneser blev av, en kulturlokal helt finansierad av kommunen och överlämnad till kulturföreningarna i Luleå och Norrbotten. Nu ska dansen stärkas i Luleå med miljoner och kommunen ska bli fristad för en hotad kulturutövare.

Vi politiker lyssnar, vi förstår men vi har också ansvaret att göra prioriteringar med de begränsade medel som finns. Det är viktigt att förstå.

Till politikerna, det är klart att det också finns utmaningar inom kulturområdet, saker som kan bli bättre. Vi kan inte luta oss tillbaka och vara nöjda. Jag skulle som kulturpolitiker gärna se att vi i alla kommuner och i alla offentliga kulturverksamheter fullt ut skulle följa MU-avtalet, i Luleå har vi successivt höjt ersättningarna men vi är inte där ännu.

Schyssta ersättningar till konst- och kulturutövare ska vara lika självklart som på övriga arbetsmarknaden.

Vi har inte heller löst turnéverksamheten för våra scenkonstinstitutioner, vi måste hitta ekonomiska lösningar så att t.ex. Norrbottensteatern når ut med sina produktioner till länets alla kommuner. Sen är det också ett faktum att kulturinstitutionerna inom landstinget, med undantag för teatern, samtliga har fått ta emot besparingar för både 2015 och 2016. I en liten budget som kulturens blir alla neddragningar kännbara.

För min egen institution Norrbottens museum har det inneburit 1 miljon kronor mindre i plånboken. Räkna på interna hyreskostnadsökningar på 2 miljoner utan ökade verksamhetsbidrag och vi har en länsinstitution som befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge för 2016 med ett hål i budgeten på nästan 3 miljoner kronor. Norrbottens museum är inte ensamt, i en utredning av Riksutställningar kan man visa att det ekonomiska läget är kritiskt för många av landets länsmuseer.

Men besparingarna har också drabbat anslag som ska fördelas till det fria kulturlivet i form av projektbidrag och verksamhetsbidrag. Så det är inte bara länsinstitutionerna som försvagats.

Kritiken mot kultursamverkansmodellen kvarstår och det faktum att staten inte skjutit till nya anslag till modellen har gjort att det är kommuner och landsting som sett till att kulturen utvecklats i regionerna landet över. Det som då sker när allt fler landsting och regioner står inför tuffa ekonomiska tider är att mattan dras bort från under fötterna för den regionala kulturen när regionerna tvingas att spara. Staten måste därför ta ett större ekonomiskt ansvar för den regionala kulturen.

I Luleå kommer vi fortsatt utveckla kulturen, där dansen är ett av de prioriterade områdena. Men även i Luleå kommer vi att tvingas prioritera mer nogsamt de kommande åren på grund av det ekonomiska läget.

Allt det här är viktigt att förstå. Ingen tjänar på en kulturdebatt som fastnar i ett polariserat läge där allting utmålas antingen som nattsvart eller skinande vitt. Den faktiska bilden ligger nånstans där emellan, vi har i grunden ett starkt kulturliv i länet och min egen hemkommun Luleå men det finns också uppenbara svårigheter och helt klart områden där vi kan bli bättre.

Så mindre pajkastning från bägge håll och mer konstruktiv kulturdebatt, vi vill alla utveckla kulturen i vårt fantastiska län och i min egen hemkommun Luleå. Dags att kliva upp ur skyttegravarna.

Varför inte ett gemensamt kulturforum där kulturutövare och politiker träffas och pratar om den fortsatta utvecklingen för kulturen? För mig känns det viktigaste att vi samlas kring kampen för ett rikare kulturliv än att vi fastnar i en kamp mot varandra.

Vad tror vi att kulturen tjänar mest på?

Nils Harnesk, (S)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s