Om demokrati och framtidens skola

Vi lever i en representativ demokrati. Vi som medborgare kan i huvudsak påverka politikens inriktning genom allmänna val. Genom vilka partier vi röstar på och vilka personer vi kryssar fram kan vi både rösta fram förändring och avkräva ansvar.

Röstdeltagandet i Sverige har stadigt ökat i val efter val sedan valet 2002. 2014 röstade 85,8 % av de röstberättigade i Sverige i riksdagsvalet, motsvarande siffror för landsting och kommun var 82,4 % respektive 82,8 %. I tre på varandra följande val har valdeltagandet ökat på alla tre nivåer. Det är positivt. Ett högt valdeltagande skänker legitimitet åt den majoritet som röstas fram och ger den mandat att genomföra sin politik.

Den politiska majoritet som vi röstar fram får vårt förtroende att leda hela vår kommun, landsting/region och Sverige. En kommun, ett landsting eller för den delen hela staten Sverige är en komplex struktur att styra, därför har vi en representativ demokrati, för att de vi väljer ska ha tid och möjlighet att sätta sig in i svåra frågor, att skapa sig en överblick och insyn som enskilda medborgare sällan har möjlighet att göra. Vi får förtroendet att besluta i komplexa frågor och att ta ansvar för helheten. I majoritet representerar du inte heller bara ditt parti och dess väljare utan alla medborgare.

Majoriteten har dels att försöka genomföra den politik man gått till val på efter bästa förmåga, dels att försöka hitta samarbeten och kompromisser. I majoritet måste du argumentera och debattera men framför allt att lyssna av och ta in både oppositionens och medborgarnas åsikter och försöka skapa förståelse för de politiska processerna. Utifrån allt detta måste du sen väga av argument, göra prioriteringar, sy ihop förslag och sen ha förmågan att fatta de beslut som måste fattas. Även om det tar emot.

Parallellen går att dra till vilken ideell förening som helst, styrelsen har ansvar för föreningen mellan årsmötena. Ibland måste en styrelse fatta beslut som de, utifrån sitt ansvar för hela föreningen och sin insyn i verksamheten, ser är nödvändiga för framtiden. Beslut som medlemmarna kanske inte alltid håller med om utifrån sina kunskaper, erfarenheter och egenintresse. Ambitionen kan vara att söka konsensus eller att åtminstone skapa förståelse för varför beslutet måste fattas men i slutändan gäller ett majoritetsbeslut. Det är nämligen styrelsen som har ansvar för hela föreningen och dess framtid, det är det de blivit valda av medlemmarna för att göra. Det är också de som kan och ska avkrävas ansvar på årsmötet.

Min poäng är att det inte går att göra alla nöjda. Politik handlar om att göra prioriteringar med våra gemensamma resurser och sedan stå upp för dessa prioriteringar och förklara dem för medborgarna. Alla kommer inte att hålla med om prioriteringarna men förhoppningsvis kommer alla att förstå varför man gör dem. Det är inte alltid lätt. I en kommun är det omöjligt att nå konsensus i alla frågor, då skulle vi aldrig komma framåt i beslutsprocesser. Däremot är det viktigt att understryka att vi måste sträva efter att skapa förståelse för och förklara varför ett visst beslut måste fattas. Det följer med uppdraget.

Det här är väldigt grundläggande, jag är medveten om det, men mot bakgrund av ett antal samhällsdebatter i min egen hemkommun Luleå så känner jag att det måste understrykas.

För det jag har märkt är att medborgare och faktiskt även heltidsavlönade gruppledare för partier i fullmäktige, både från höger och vänster i oppositionen, slänger ur sig, ganska så vårdslöst, att processer varit ”odemokratiska”. Att till och med fatta ett visst beslut i fullmäktige är odemokratiskt. Att något är odemokratiskt är i förlängningen detsamma som att säga att något är diktatoriskt.  Är det så illa att vi helt plötsligt lever i en diktatur i Luleå?

Nej, vi lever såklart fortfarande i en representativ demokrati där majoriteten i fullmäktige har mandat att fatta beslut om kommunala angelägenheter, däribland den kommunala skolan. Det jag däremot förstått att det finns väldigt olika förväntningar på hur demokratin ska fungera. Att det bland många finns en strävan efter direktdemokrati. Åtminstone ibland, åtminstone i frågor som rör just mig eller det område jag bor i. Att det är fint med representativ demokrati så länge den inte fattar beslut som berör mig på ett till synes negativt sätt. Rör det mig så är det jag och mina grannar som ska få bestämma istället. Not in my backyard-retoriken fast översatt till andra politikområden.

Kanske tydligast har det här märkts i debatten om ny skolstruktur i Luleå. Luleå kommuns översyn och förändring av skolstrukturen är inte unik i Sverige. Alla kommuner i Sverige påverkas av urbaniseringen och den folkomflyttning som det innebär, alla kommuner påverkas av skollagens långtgående krav och alla kommuner påverkas av lärarbristen. Liknande förändringar av skolstrukturen som vi nu fattat beslut om i Luleå har skett tidigare och sker i detta nu över hela Sverige.

Slutsatsen från majoriteten i vår kommun blev att något måste göras för att möta denna utveckling. Barn- och utbildningsförvaltningens tjänstemän fick därför ta fram ett förslag om ny skolstruktur som sedan gick ut på dialog och samråd hos medborgarna.

Det går alltid diskutera process, hur den kan bli bättre och hur man bättre kan skapa en samsyn kring en så övergripande fråga som en förändring av skolstrukturen. Det kanske hade varit bättre att gå ut i dialog med öppna frågor, utan förvaltningsförslag. Kanske hade det lett till att åtminstone utgångspunkten och problembeskrivningen hade blivit gemensam för fler. Kanske. Åtminstone för en del. Idag har vi en beslutad strategi för medborgardialog, det hade vi inte då.

Kanske hade det gått att undvika mycket av den infekterade debatt som sedan uppstod. Kanske. Åtminstone en del av den.

Men det är lätt att vara efterklok. Dialogmötena, synpunkter och remissvar, debattartiklar, manifestationer och debatter gav likafullt ett enormt material med åsikter och förslag att ta hänsyn till i det fortsatta arbetet. Ett konkret resultat ledde bland annat till att vi socialdemokrater drog tillbaka högstadierna och byskolorna ur förslaget. Efter att ha gjort dessa och andra justeringar ansåg vi i majoriteten däremot att underlaget var beslutsmässigt och det var dags att gå till debatt och beslut i fullmäktige.

Fullmäktige ansåg i en överväldigande majoritet att förslaget och beslutsunderlaget var mer än tillräckligt heltäckande för att kunna fatta beslutet om en ny struktur för den kommunala skolan. Det blev ingen återremiss. När fullmäktige fattade beslut om att genomföra Framtidens skola gjordes det i en tydlig majoritet.

Vi socialdemokrater tillsammans med denna majoritet i kommunen tror att beslutet om Framtidens skola kommer att leda till en bättre skola för alla barn i kommunen, inte bara några. Vi tror att det ger större möjligheter för kollegialt lärande, för att kunna erbjuda heltider, för att höja lärartätheten, förbättra arbetsmiljön och att ha en fullvärdig elevhälsa i skolan. Vi tror också att det leder till bättre integration och minskade klassklyftor då barn från olika socioekonomiska och kulturella bakgrunder kan mötas naturligt i de nya skolenheterna. Vi tror också att kamrateffekterna tillsammans med de ökade resurserna kommer att lyfta resultaten för alla elever. Inte bara några.

För skolan har ett kompenserande uppdrag. Skolan ska kompensera för att dina föräldrar inte råkar ha akademisk utbildning, hög inkomst eller har möjlighet att kanske hjälpa dig och stötta dig hemifrån.

I valet 1948 hade vi socialdemokrater som valslogan ”begåvad men fattig, ge honom lika chans”. Det är precis lika aktuellt idag när Skolverket i rapport efter rapport visar att skolsegregationen ökar.

begåvad-men-fattig

Valaffisch från 1948.

Skolverket skriver:

Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var man än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar.

För att skolan ska fortsätta vara en sammanhållande kraft i ett demokratiskt och öppet samhälle är det värdefullt att skolan verkligen utgör en mötesplats för elever med olika bakgrund och förutsättningar.

I fullmäktigedebatten lyfte jag ett perspektiv i förslaget i Framtidens skola som inte framkommit i den väldigt polariserade debatten. Ett perspektiv som rörde flytten av eleverna från Svartöstadsskolan till Örnässkolan. Som en parentes innebär flytten en skolväg på ungefär 3 km vilket motsvarar 10 min med buss. I en synpunkt till förslaget om Framtidens skola svarade rektorn för de bägge skolorna såhär:

Jag ser det som ett lyft för samtliga elever och lärare i området Örnäset-Svartöstaden om Örnässkolan skulle ta emot eleverna i Svartöstaden. Vi skulle då ha möjlighet att organisera en 2-parallellig verksamhet, öka det kollegiala lärandet, förhoppningsvis kunna ha en pedagogisk ledare på heltid, etc. Uppblandningen som av elever från ganska skilda områden vad gäller socioekonomiskt, och utländsk bakgrund skulle också enbart vara positivt för såväl elever som personal. Jag tror enkelt uttryckt att skolan skulle bli proffsigare på att utföra vårt uppdrag.

Jag ställde sen frågan till Vänsterpartiet och Rättvisepartiet socialisterna om varför de inte lyft detta perspektiv i sin argumentation tidigare. Varför de inte tog fasta på detta klassperspektiv i egenskap av socialistiska partier som gör anspråk på att kämpa för det klasslösa samhället? Varför lyfte man inte att rektorn för de bägge skolorna argumenterade för att överflyttningen av elever inte enbart skulle minska klassklyftorna utan ge positiva effekter på resultat, integration, arbetsmiljö och det kollegiala lärandet?

Varför argumenterade partierna istället ensidigt för att bevara Svartöstadsskolan?

Svaret från Vänsterpartiets gruppledare var att hen ansåg att skolan inte ska utjämna klyftor. En vänsterpartist visar sig alltså ovetande om lagstiftningen och står alltså och motiverar sitt beslut om Framtidens skola som att man helt släppt klassanalysen och inte förstått skolans vikt i att hålla samman samhället.

Rättvisepartiet socialisterna då? Dessa proletariatets kämpar svarade inte på varför de inte lyft det här perspektivet. Istället angrep de oss socialdemokrater för att ha skapat klyftor och segregation. Man försökte undvika ämnet och skjuta ifrån sig min fråga istället för att motivera sitt ställningstagande. Kanske beror det på att partiets gruppledare själv bor i Svartöstaden, har barn i Svartöstadsskolan och har sin väljarbas i Svartöstaden?

De röster som nu hörs är de som helt enkelt inte accepterar den problemformulering som vi i majoriteten lagt fram. Som i stor utsträckning saknar alternativa lösningar på de utmaningar som skolan står inför. När man inte accepterar problemställningen så tror man inte heller på att det förslag som beslutats är lösningen. Det är röster som i många fall aldrig skulle acceptera ett beslut som skulle innebära att just deras skola ska läggas ned. Detta oavsett process, underlag och argument. Som tycker att de har en bra skola, en skola som de vill behålla och som de gör allt för att rädda.

Det får man respektera. De har inte det uppdrag som vi har, att se till helheten. De har inte ansvaret för lagkravet om att kommunen ska kunna tillhandahålla en likvärdig skolgång oavsett var man bor, oavsett vilka föräldrar man har eller varifrån man kommer. Det har däremot vi som är valda att leda kommunen.

För att kunna uppfylla lagkravet om en likvärdig skola för alla krävs det att vi gör justeringar i skolstrukturen. Det krävs att vi gör prioriteringar och omflyttningar av resurser. En flytt av elever är också en flytt av resurser. Skolan finansieras med skolpengen. Skolpengen infördes av Bildt-regeringen 1992 som en del av skolvalet och innebär att med varje elev så följer också en viss summa skattemedel.

Fler elever på en skolenhet gör att det finns mer resurser till att höja kvaliteten på utbildningen. Det går att erbjuda heltider i högre utsträckning, öka lärartätheten, att hålla en fullvärdig elevhälsa, öka det kollegiala lärandet, förbättra arbetsmiljön och göra skolan till en mötesplats för elever med olika bakgrund och förutsättningar.

Att kämpa för sin skola respekterar jag. Men jag förutsätter också att man från de grupper som jobbar för det även respekterar vårt uppdrag i fullmäktige. Vi måste se till helheten, till alla elever. Tyvärr innebär dessa gruppers kamp, överklagan och strävan efter folkomröstning för att rädda just sina skolor att det finns en risk att de omkullkastar hela syftet med ett samlat beslut kring en ny skolstruktur. Ett beslut om skolans struktur och uppbyggnad ligger i kommunfullmäktiges uppdrag och mandat, det är ett av kommunens huvuduppdrag vid sidan av äldreomsorgen.

Om de skolor som är beslutade att läggas ned skulle räddas så skulle det också omintetgöra målsättningarna med reformen. Det skulle inte vara möjligt för kommunen att uppfylla kraven på en likvärdig skola för alla. Istället skulle skolsegregationen i kommunen fortsätta. Här kolliderar därmed medborgerliga krav på medbestämmande och direktdemokrati med kommunens lagstadgade krav på att kunna erbjuda en likvärdig, högkvalitativ och kompenserande skolgång för alla kommunens elever.

Ytterligare en aspekt som kan omintetgöra hela reformen är att föräldrarna antingen väljer att starta en skattedriven privatskola eller att sätta sina barn i en annan skola än den avsedda. De borgerliga påhitten om skolpeng och skolvalet är nämligen en del i skolsegregationen. Den andra delen är boendesegregationen.

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) drar slutsatsen:

De ökande resultatskillnaderna mellan skolor beror uteslutande på en ökad sortering av elever på olika skolor, dvs. en ökad skolsegregation. Till exempel går elever med utländsk och svensk bakgrund i allt högre utsträckning på olika skolor. IFAU:s slutsats är att den ökade skolsegregationen huvudsakligen beror på en ökad boendesegration, då framförallt utifrån utländsk bakgrund.

IFAU:s analyser visar också att den ökande skolsegregationen till viss del kan förklaras av det fria skolvalet. Elever med starkare socioekonomisk bakgrund väljer oftare en annan skola än den närmaste och går i högre grad i en fristående skola. Elever med svensk bakgrund söker sig bort från kommunala skolor där andelen elever med utländsk bakgrund är hög.

I Luleå idag går lite drygt 10% av alla grundskoleelever i en skattefinansierad privatskola. Grovt uträknat innebär det att omkring 30 miljoner kronor per år försvinner från den kommunala skolan. Skattemedel som kommunen inte kan prioritera med utan bara slussa vidare till privata företag. 30 miljoner kronor motsvarar ungefär 60 nyutexade lärare. 60 lärare som hade behövts i den kommunala skolan.

Det här hoten används alltså för att få behålla just sina skolor. Att man startar skattefinansierad privatskola eller sätter sina barn i en annan skola.

Flytten av elever från Svartöstaden innebär inte undergången för Svartöstaden som bostadsområde, det gör det inte i något av de andra områdena som berörs av beslutet om Framtidens skola heller. Vad flytten av elever från Svartöstadsskolan till Örnässkolan faktiskt innebär är att varje årskurs kommer att ha tillgång till två klassrum samt två grupprum samt  minst två lärare. Varje årskurs delas upp i två paralleller med 14-18 barn vardera och minst en lärare. Det är klart redan nu att den största årskursen kommer att ha en 40%-ig lärartjänst för arbete med särskilda behov. De små klasserna är under genomsnittet på 19 elever per klass i Sverige. Det är bra för barnen. Själv gick jag i större klasser än så under min egen passage genom grundskolan i Luleå på 90-talet.

Jämför man med klasstorleken på Svartöstadsskolan idag blir det i princip ingen förändring. Läser man på Svartöstadsskolans sida på Luleå kommuns webbplats så framgår det att rektor ordnat skolans undervisning i fem klasser, från förskoleklass till årskurs 6, man har på grund av det låga elevantalet slagit ihop år 2-3 och år 4-5. Skolan har idag 83 elever, utslaget på fem klasser så blir snittet 16,6 elever per klass.

Rektor för grundskolan på Örnäset, Jörgen Stenmark, påtalar också att sammantaget innebär resursförstärkningen, som en överflyttning av eleverna från Svartöstaden till Örnäset innebär, att snittet blir en pedagog per 9 elever. Det är en hög personaltäthet. Snittet i Sverige ligger på drygt 12 barn per pedagog enligt Skolverket. Skattefinansierade privatskolor har ännu lägre lärartäthet.

Utöver det så innebär också flytten av elever i just detta exempel att det skapas en konkret mötesplats över klassgränser, både avseende ekonomiska klyftor men kanske framför allt över sociala och kulturella gränser. För att skolan ska fortsätta vara en sammanhållande kraft i ett demokratiskt och öppet samhälle är det värdefullt att skolan verkligen utgör en mötesplats för elever med olika bakgrund och förutsättningar.

Är inte det att se till barnens bästa? Att öka lärartätheten? Att genom Framtidens skola dessutom tillskapa resurser för specialpedagoger, utrymme för elevhälsa och ökat kollegialt lärande är väl att ha barnens bästa i fokus? Att skapa mötesplatser över klassgränser, möjliggöra kamrateffekter och höja resultaten för alla elever är väl också att ha barnen i fokus?

Ett annat argument mot förändring har varit storleken på de nya skolorna. Att 400-500 elever på en skola är alldeles för mycket, det leder till en dålig lärmiljö och segregation. Glidningen att översätta stora skolenheter till stora klasser har dessutom varit för enkel i debatten.

Furuparksskolan är idag Luleås största kommunala grundskola med 470 elever och alltså ett exempel på målbilden för de nya skolorna. Klasstorleken befinner sig på genomsnittet i Sverige, alltså ca 19 elever per klass. Undervisningen på Furuparksskolan håller hög kvalitet och eleverna har goda kunskapsresultat, betygspoängen ligger över riksgenomsnittet både för pojkar och flickor i årskurs 6. Lärartätheten på kommunala skolor är dessutom högre än i skattefinansierade privatskolor enligt Skolverket.

På punkt efter punkt går det alltså att slå hål på den förenklade retorik som används för att svartmåla beslutet om ny skolstruktur i Luleå. Det går helt enkelt inte att underbygga en argumentation om att den nya skolstrukturen blir så ensidigt dålig som man påstår, snarare finns det mycket som pekar på det motsatta, något som tyvärr inte kommit fram på grund av den intensiva debatten med fokus på att sänka beslutet.

Värst är ändå de två heltidsavlönade partiledarna i kommunen som agerar i egen sak. Jag har tidigare nämnt Rättvisepartiet socialisterna och deras gruppledare som bor i Svartöstaden och har barn i SvartöstadsskolanKristdemokraternas gruppledare bor i sin tur i Södra Sunderbyn och kämpar för Kläppenskolan där hen har egna barn.

Det finns andra exempel där egenintressen flyter ihop med de partipolitiska. Rättvisepartiet socialisternas väldigt aktiva skribent som i ena stunden utger sig i media för att vara en oroad förälder i Svartöstaden och agerar i nästa som partipolitisk skribent med en tydlig agenda att svartmåla Framtidens skola och majoriteten i kommunen.

Ser man till dessa exempel så går det inte dra någon tydlig gräns. Hur ska då medborgarna kunna göra den bedömningen? Vad står dessa partier för egentligen? Hur har man kommit fram till de ställningstagandena? Är det på sakliga grunder? Var går gränsen mellan egenintresse och partiernas ståndpunkt? Kan de göra objektiva bedömningar?

Så till sist om folkomröstningsinitiativet. I en rapport från 2015 där man granskat åtta fall av folkomröstningar i samband med förändringar av den kommunala skolstrukturen konstaterar man följande:

  • Det är relativt enkelt att samla ihop de 10 % som krävs för att driva igenom en folkomröstning med den politiska minoritetens stöd.
  • Tittar man närmare på vilka som tog initiativ till samt röstade i folkomröstningarna finns det en väldigt tydlig koppling till de områden som berördes mest av de föreslagna reformerna. Det är egenintressen eller åtminstone starkt koncentrerade lokalintressen snarare än en bredare omtanke om kommunens övergripande utveckling som låg bakom mycket av engagemanget.
  • Kraven på direktdemokrati kolliderar med den politiska jämlikheten och helhetsansvaret. Det är de som redan har stora kunskaper och framförallt ett stort politiskt engagemang som deltar och därmed ges möjlighet att förstärka redan existerande politiska ojämlikheter. Det går inte heller att lyfta ut frågan om en eller ett antal enskilda skolor från en bredare kommunal helhet.
  • I de studerade fallen var just medborgarnas engagemang eller snarare brist på engagemang en central fråga. Valdeltagandet var generellt lågt – i genomsnitt 38 procent där det endast i två fall var över 50 procent och en majoritet av fallen var under 30 procent. Röstdeltagandet var avsevärt högre procentuellt sett i de områden där man berördes mest av de föreslagna reformerna.
  • Kommunföreträdarna vittnar om att det är svårt att skapa bra och konstruktiva diskussioner kring förändringar i skolorganisationer och då inte minst skolnedläggningar. De flesta politiska beslutsfattarna i studien bekräftar därmed resultaten från en tidigare studie där kommunföreträdarna påtalade att emotionellt laddade egenintressen i skolnedläggningsfrågor stod i vägen för försöken till en konstruktiv medborgardialog.

Intressant är att undersökningen tydligt visar att det i samtliga av fallen är en mindre del av kommunbefolkningen som driver dessa initiativ. Medborgare som bor i områden som påverkas. Det är viktigt att illustrera detta då de grupper som agerar starkast i vår kommun i skolfrågan härrör från några av de områden som närmast kommer att påverkas av förändringarna i skolstrukturen; Svartöstaden, Kyrkbyn och Södra Sunderbyn.

Det intressanta är däremot att inget hörs från boende på Stadsön där Öhemsskolan och Mariebergsskolan också ska läggas ned 2021, samma år som Kyrkbyskolan, när samtliga elever från dessa tre skolor flyttas till en ny skola på Stadsön. Inget hörs heller från boende på Bergnäset om nedläggningarna av Mandaskolan och Hedskolan där eleverna ska flyttas till en ny skola på Bergnäset 2023.

Detta är viktigt att understryka eftersom grupperna som vill rädda sina skolor påfallande ofta gör anspråk på sig själva som ”folket”, att man från kommunens sida inte följer ”folkets vilja” och att vi måste lyssna på ”luleborna”.

Mot bakgrund av denna undersökning måste man då ändå fråga sig om en folkomröstning är vägen framåt?

Ser man till ovan nämnda studie och jämför ett valdeltagande på runt 30 % i folkomröstningar om förändringar av skolstrukturen och mellan 82-85 % i de allmänna valen så inser man att legitimiteten vid dessa folkomröstningar är låg. Engagemanget bland befolkningen för förändringar av skolstrukturen är, enligt studien, inte allmänt och inte en tillräckligt viktig fråga för de allra flesta för att gå och rösta om det i en folkomröstning.

Frågan man måste ställa sig är därför om det är demokratiskt att en organiserad och välformulerad minoritet med breda nätverk ska kunna omintetgöra en reform som syftar till att stärka hela kommunens skolstruktur för framtiden? Omintetgöra en höjning av kvalitet, lärartäthet, kollegial samverkan, resultat och likvärdighet för alla elever, inte bara några?

Som studien visar är det ett mycket högre valdeltagande i områden som påverkas av förändringar av skolstrukturen, upp till 90% i vissa fall, men generellt sett ett lågt valdeltagande i hela kommunen.Vad har det för påverkan på demokratin att en minoritet i en kommun kan driva fram en folkomröstning, som genom att organisera sig och mobilisera sig kan ”vinna” på grund av att frågan inte engagerar en bredd av befolkningen? Ska en majoritet av en minoritet få besluta i en komplex fråga som rör 100 % av befolkningen? Är det demokrati?

Vad har då den representativa demokratin för mandat? Ser man till den majoritet som beslutade om att gå vidare med en ny skolstruktur i Luleå så samlade vi närmare 64 % av kommunmedborgarnas röster i valet 2014. Ska en demokratiskt vald församling få sitt uppdrag och mandat överprövat av ett engagemang som möjligen orkar med att samla drygt 15 % av de röstberättigade? En minoritet som saknar mandat, som inte tar hänsyn till helheten?

Rent formellt sett är det demokratiskt. Men är det så i en mer moralisk mening?

Jag är för ett ökat medborgarinflytande, men just i denna fråga så ser jag inte att direktdemokrati är förenligt med den representativa demokratin. Det är svårt att jämka dessa två.

Som jag ser det så måste man från regeringshåll ta tillvara på slutsatserna i rapporten.

En väg framåt enligt rapporten skulle kunna vara att ytterligare höja andelen av de röstberättigade som krävs för att kunna driva fram en folkomröstning. Eller kräva att minst 10% av de röstberättigade i varje valkrets skriver under. Poängen med en sådan förändring skulle vara att öka sannolikheten för att det finns ett engagemang i frågan i hela kommunen – att det inte bara är engagemanget eller missnöjet i ett eller ett fåtal områden som berörs av beslutet som driver fram en folkomröstning som det sedan bara är de själva som röstar i.

Ett annat konkret förslag är att anonymisera namninsamlingen. Även om en specifik medborgare tycker att det i grunden är rimligt att verksamheten på skolområdet struktureras om och att resurser omprioriteras kan det finnas en ovilja mot att skapa en obekväm social situation och säga nej när t.ex. grannen kommer över och ber om en namnunderskrift. Det borde därför finnas andra sätt att mäta av den lokala opinionen i en fråga där risken för att hamna i socialt obekväma situationer begränsas.

Debatten om Framtidens skola i min hemkommun Luleå har lärt mig mycket. Både om demokrati och förväntningar om delaktighet. Om vilken styrka det finns vilande hos medborgarna, vilken kraft det är och en önskan hos mig om att den kraften också skulle orka yttra sig i ett ökat engagemang i de politiska partierna och i andra frågor i kommunen. Men det har också lärt mig hur ett egenintresse kan maskeras som allmänintresse och hur en reform som är framåtsyftande och som söker ta ett helhetsgrepp för framtiden på ett onyanserat sätt kan svartmålas till den punkt att det är svårt att överhuvudtaget föra en konstruktiv dialog om det.

Nils Harnesk, (S).

Annonser

2 thoughts on “Om demokrati och framtidens skola

  1. Pingback: Skolsegregation, skolval och Framtidens skola | En humanist i arbetslivet

  2. Pingback: Halvtid i mandatperioden | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s