Halvtid i mandatperioden

Nu är det halvtid i min första mandatperiod som ledamot för socialdemokraterna i kommunfullmäktige i Luleå. Det har hänt mycket på bara de två åren men jag ska försöka mig på en sammanfattning över det jag själv har reflekterat över och som jag är mest stolt över. Som folkvald ser jag det som otroligt viktigt att återkoppla till medborgarna och att försöka förklara ställningstaganden och politiska beslut.

1. Hållbar utveckling och regionala frågor

En av de absolut finaste omnämnanden jag hittills fått får utgöra inledningen på min första mandatperiod när Naturskyddsföreningen i Norrbotten utsåg mig till en av tre politiker i länet som gjort viktiga insatser för miljön i början av september 2014. Det var efter mitt envetna engagemang för en hållbar mineralpolitik som jag fick utmärkelsen, en debatt jag gav mig in i under slutet av 2012 och som på många sätt understryker den debatt som idag rör Vattenfalls planer på att spara bort 40 jobb i Jokkmokk.

Oavsett om det är gruvor, skogsbruk eller vattenkraft så är det vår livsmiljö, vår hälsa, våra ekosystem och våra lokalsamhällen som får bära kostnaderna medan vinsterna från utvinning och exploatering i hög grad landar någon annanstans. Det är i grunden en fråga om vilken utveckling vi vill se för Norrbotten, det är inte en hållbar utveckling att fortsätta utvinna och exploatera om en försvinnande liten del av värdena återinvesteras och dessutom arbetstillfällena fortsätter att minska. Min ambition är att ständigt arbeta för en värdig regionalpolitik som inte reducerar Sverige utanför storstadsregionerna till ett diffust omland där man kan hämta råvaror och arbetskraft utan en politik som innebär att vi behandlas med respekt, värdighet och en medvetenhet om att vi är ömsesidigt beroende av varandra.

Naturskyddsföreningens motivering löd på följande sätt:

Nils Harnesk lyfte debatten om gruvor från ett läge där politikerna tävlade om att ge förslag på hur gruvexploateringen skulle underlättas och snabbas upp, till ett nytt läge med insikter om svårigheter och begränsningar hos gruvnäringen. Han har genom målmedvetet debatterande tvingat upp frågan om gruvors hållbarhet på den politiska agendan, inte minst inom det mäktigaste politiska partiet i Norrbotten.

En annan fråga som jag engagerat mig i sedan 2014 är den som rör de stora handelsavtalen TTIP och CETA som håller på att förhandlas fram mellan EU och USA. Avtal som utgör stora demokratihinder för samtliga medlemsstater i EU där det största hindret utgörs av den tvistlösningsmekanism som förhandlarna tänkt sig inkludera i avtalen. Mekanismen innebär att man bygger in rätten för multinationella bolag att överpröva demokratiskt fattade beslut i särskilda näringslivstribunaler som står över de nationella rättsväsendena.

Det är för mig fullständigt sanslöst att det överhuvudtaget finns en sådan mekanism på förhandlingsbordet. Men det finns även andra orosmoln, bland annat att man i avtalen strävar efter att lagstiftning och regler i EU och USA ska läggas på samma nivå. Det kanske inte låter så illa, om det inte vore för att den gemensamma strävan verkar vara att det är lägsta nivå som är norm och inte högsta nivå. Vad som läckt ut från de hemliga förhandlingarna har stärkt oron hos bland annat fackföreningsrörelsen och miljörörelsen då man ser att arbetsrätt och miljölagstiftning är hotade.

Mitt engagemang i frågan har både tagit sig uttryck i en allmän opinionsbildning i debattartiklar, detta citat är från en av dem:

I en rapport beställd av EU-kommissionen visar Centre for Economic Policy Research (CEPR) att minst en miljon arbetstillfällen kommer att försvinna i EU och USA om handelsavtalet TTIP sluts mellan unionerna. Om TTIP slår ut enligt kommissionens förhoppningar kommer den ökade konkurrensen att leda till att 2 miljoner förlorar sitt arbete, 1,3 miljoner i Europa och drygt 700 000 i USA. Det i ett Europa som redan plågas av hög arbetslöshet.

Men jag har också fört debatten med näringslivsföreträdare i Norrbotten, bland annat i Norrbottens Medias webbsända debattprogram Uppstuds där jag fick debattera mot Norrbottens handelskammares dåvarande vd Inger Edlund Pedersen.

Kulmen på den debatten var att jag, tillsammans med många partikamrater, fick en motion skriven av S-studentklubben Unikum bifallen på socialdemokraternas distriktskongress i Kiruna under våren 2015. Beslutet på kongressen innebar att partidistriktet tog ställning mot ett avtal där denna form av tvistlösningsmekanism ingår, en viktig signal från ett av Sveriges tyngsta socialdemokratiska partidistrikt.

I november 2015 tog jag ställning för ett nytt, förhoppningsvis bindande, klimatavtal genom att delta i klimatstafetten Run For Your Life som anordnades av Riksteatern. En stafett som började i Kiruna och som slutade i Paris lagom till starten av det stora klimatmötet. Här finns en intervju med mig och en av medarrangörerna bakom, för den som vill läsa min motivering till varför jag sprang så kan man klicka här. Jag var också initiativtagare till arbetarrörelsens filmvisning av Naomi Kleins dokumentär This Changes Everything på Lillan i Luleå som var otroligt välbesökt och där vi hade bra diskussioner efter visningen, bl.a. deltog miljö- och fiskeprofilen Gunnar Westrin.

Under 2014 och 2015 hade jag även ett bilfritt år, en del av min personvalskampanj inför valet som tyvärr inte fick den uppmärksamhet som jag hade planerat för. Naturligtvis genomförde jag det ändå men det var viktigt och är viktigt för klimatet att nå ut med såna här kampanjer. Som klimat- och miljömedveten politiker vill jag visa att det finns alternativ till bilen, även i Norrbotten och utmana andra politiker till att bli miljö- och klimatföredömen. Som ersättning för bilen använde jag min elmoped.

Miljöutmaning_elmoped_Harnesk

Nils Harnesk (S) antar miljöutmaning – ett år utan bil!

Utöver detta har jag även försökt att föra fram Norrbottens Sjukvårdspartis dolda agenda där man säger sig verka för en närmare och decentraliserad sjukvård i Norrbotten, mer vård till alla och bort med all centralisering! Läser man deras hårdvara, den plan och budget de har lagt fram i landstingsfullmäktige får man en annan bild.

Sjukvårdspartiet med Backgård i spetsen är nämligen starka pådrivare för att införa vårdvalet fullt ut i Norrbotten. Man vill privatisera sjukvården i länet. Att våra skattepengar ska gå till etableringar av sjukvård i privat regi.

Vårdvalet innebär att patienter har rätt att själva välja vårdcentral och att vårdgivare får etablera vårdcentraler var de vill. Ersättningen följer patienten vilket innebär att vårdgivarna konkurrerar om patienter. Landstinget är en vårdgivare, men idag finns en myriad av olika privata utförare som vill göra vinst på skattemedel avsedda för sjukvård.

I Norrbotten har den socialdemokratiskt ledda majoriteten hållit emot denna utveckling.

I en uppmärksammad rapport av Riksrevisionen riktas skarp kritik mot vårdvalet. Man säger bland annat att vårdvalet har gjort det svårare att uppfylla vårdens principer om likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras. Man konstaterar att det är främst patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status som gynnats.

Varför säger inte Backgård och sjukvårdspartiet detta till medborgarna? Att de vill privatisera sjukvården? Att de vill utsätta norrbottningarna för ökade hälsoklyftor? Att de vill se en sjukvård där de som har stor plånbok och är friska ska gå före de svårt sjuka?

2. Kulturdebatt och kulturpolitik

Under mandatperioden har jag också varit väldigt aktiv i att föra kulturdebatten framåt, både i Luleå kommun och på länsnivå. Bakgrunden till den har dels varit ett ifrågasättande Luleå kommuns kulturpolitik och en del satsningar som gjorts men också Norrbottens Sjukvårdspartis populism i landstinget där man hävdar att man kan få bukt med landstingets ekonomi bara man får spara bort alla satsningar på kulturens område.

Landstinget

1871 gick nästan 85 % av landstingets budget till kultur. Under 1950- och 1960-talen omfattade det ca 10 %. 1970- och 1980-talen fortsatte budgetandelen att minska till 5 %. 2014 gick bara omkring 1,8 % av landstingets budget till kultur. Räknar man bort de kommunala och statliga bidragen återstår bara 0,9 %. Totalt betalar landstinget bara lite drygt 67 miljoner kronor till kultur av en total budget på 7 miljarder.

Det är tydligt att det är kulturen över tid som har varit det område som fått stå tillbaka för andra behov inom landstinget. Detta trots de uppenbart positiva effekter som kulturen gör för ett attraktivt Norrbotten.

De 67 miljonerna bidrar till att erbjuda norrbottningarna allt det här: Norrbottensteatern, Norrbottensmusiken, Norrbottens museum, Länsbiblioteket, Norrbottens föreningsarkiv, konsulentverksamhet i film, musik, dans, hemslöjd och teater, Filmpool Nord AB, Dans i Nord, BD Pop, Havremagasinet i Boden, Resurscentrum för konst och litteratur och ett länskonstmuseum i Kiruna. För att inte tala om alla projektbidrag och verksamhetsbidrag som möjliggör mycket kulturaktiviteter som anordnas av föreningar och enskilda kulturutövare, både professionella och amatörer.

Idag är landstingets totala underskott 275 miljoner kronor. Att Kenneth Backgård och Norrbottens Sjukvårdspart hävdar att vi skulle kunna åtgärda det underskottet genom att dra in alla medel som går till kultur håller alltså inte. Ser man därtill vilka problem som orsakar underskottet förstår man att det inte är nedskärningar på kultur som är lösningen. Det som skenar iväg är nämligen läkemedelskostnader och kostnaderna för inhyrd personal, stafettläkare och stafettsjuksköterskor.

Kan Sveriges kommuner och landsting och staten inte få bukt med dessa två punkter kommer inga besparingar eller skattehöjningar att räcka till. Det är regleringar på statlig nivå och priskontroll som måste till för att sjukvården ska börja få kontroll på de här kostnadsökningarna.

Här är några texter jag skrivit under året om landstingets kultur och debatten med Kenneth Backgård och hans sjukvårdsparti:

Kulturen står inte i motsats till sjukvården 

Dags att bekänna färg Backgård

Ett sorgligt kapitel på det regionala planet var att se hur den regionala danspolitiken havererade i efterdyningarna av beslutet om att i detta skede inte upprätta en regional dansinstitution, ett Dansens hus. Tyvärr visade det sig under 2016 att en av två regionala funktioner som syftar till att utveckla dansen och de professionella dansarna som bor och verkar i länet inte fullgjort sitt uppdrag. Jag syftar på Dans i Nord vars verksamhetschef missbrukat sin ställning och de offentliga medel som verksamheten tilldelats. Detta uppdagades efter en granskning av Norrbottens-Kuriren och en egen utredning av landstinget.

Jag reagerade kraftigt på det som uppdagades och särskilt eftersom att det bekräftats av egna efterforskningar och kontakter med dansare i länet. Trots detta har mig veterligt inget hänt, jag anser fortfarande att verksamhetschefen förbrukat sitt förtroende och bör lämna sin tjänst.

Luleå kommun

I kommunen har debatten främst handlat om professionella konst- och kulturutövares villkor och om en skenbild om att det fallit en kulturskymning över kommunen. Detta är naturligtvis inte sant vilket var något jag påvisade i ett par artiklar i debatt med kulturdebattören och förläggaren Peo Rask.

Den första artikeln hette Kulturen står stark i Luleå i vilken jag lyfte fram alla de nya satsningar som gjorts och för den delen de satsningar vi permanentat och fortsätter utveckla.

En av de satsningarna är den helt nya kulturscenen Ebeneser som jag fick vara med att fatta beslut om. Sen dess öppning i september har det snabbt blivit en av de viktigaste kulturscenerna i Luleå som genom att den är föreningsdriven har skapat en helt ny bredd på kulturarrangemang, allt från föredrag, social dans, teater, konserter och en rad andra uttryck samsas under ett och samma tak. Kulturcentrum Ebeneser är en medveten socialdemokratisk kulturpolitisk satsning där plånboken inte ska vara avgörande för om medborgare kan delta och njuta av kultur. En scen för alla lulebor.

Denna typ av kulturpolitiska satsningar måste kunna samsas med andra former av kreativa samarbeten, som samarbetet med Austin i Texas som gett möjlighet för både musiker och andra kreativa yrken och företag att få en internationell plattform.

Kulturen är en viktig del av välfärden men det är också en viktig del av arbetsmarknaden. De kulturella och kreativa näringarna är tillsammans med besöksnäringen två av de mest expansiva branscherna i Norrbotten. 2013 fanns det över 900 företag inom de kulturella och kreativa näringarna i Luleå och Piteå med en omsättning på över 1,6 miljarder.

För att få det här att gå ihop och att knyta samman dessa två perspektiv så behövs en ny kulturplan i kommunen, ett arbete som nu är igångsatt. Arbetet med en ny kulturplan i kommunen ställer stora krav på dialog med och delaktighet från konst- och kulturutövare, näringsliv och medborgarna i kommunen. Jag är övertygad om att kulturpolitiken på detta sätt kan utvecklas än mer.

För att kommentera dansens utveckling helt kort så har vi i Luleå kommun fortsatt arbeta för konstformen men i ett kommunalt perspektiv efter Dansens hus lades på is i den regionala kulturpolitiken. Målsättningen är att dels få till stånd tränings- och repetitionslokaler i Luleå och en mindre scen, men det blir ju inte i den omfattning som den regionala dansinstitutionen var tänkt. Utöver det strävar vi även efter att få lös resurser för att stötta bildandet av en fri dansgrupp. Målet är att på sikt bygga en danspublik och att stärka de professionella dansare som bor och verkar i kommunen.

MU-avtalet, en debatt som kommer

En fråga som kommer att debatteras under den kommande tiden om kulturpolitiken i kommunen är MU-avtalet. Det är ett statligt ramavtal för konstnärers ersättning för medverkan vid utställningar. KRO, en organisation som verkar för att förbättra sociala och ekonomiska villkor för konstnärer, har försökt få till stånd ett avtal med Sveriges kommuner och landsting men än så länge gäller avtalet rent krasst bara statliga institutioner.

Det innebär däremot inte att kommunala och landstingskommunala institutioner struntar i det men man är inte bunden att följa det. Viktigt att understryka i debatten då man ibland får intrycket av att kommuner och landsting bryter mot ett ingått avtal.

Vad gör Luleå kommun för att uppfylla avtalet? Läser man KRO:s MU-barometer för 2015 så ser man att Luleå Konsthall uppfyller villkoren delvis. Villkoren i MU-avtalet om att upprätta skriftliga avtal med konstnärerna och om att täcka deras omkostnader följer konsthallen till fullo. Utställningsersättningen uppfyller man delvis och arbetstiden når vi inte alls fram med.

Utställningsersättningen är den som KRO mest riktat kritik mot kommunen för att den är för låg. Där når vi som sagt bara fram delvis enligt KRO:s barometer, med den ersättning vi betalar ut idag så når 43% av den nivå som en konsthall av Luleås storlek bör betala enligt MU-avtalet.

Det ska dock tilläggas att vi i kulturnämnden fördubblade utställningsersättningen i december 2013 från 3000 till 6000 kr per utställningstillfälle vid sidan av att vi upprätthåller villkoren om avtal och ersättning för omkostnader. Det är alltså klart att vi lyssnat och fortsätter lyssna på konstnärerna och den kritik man framfört.

Ser man på den ersättningsnivå som Luleå konsthall idag betalar ut så ligger den i nivå med t.ex. Havremagasinet i Boden, Gotlands konstmuseum, Västerås konstmuseum, Moderna Museet Malmö och en rad andra konsthallar och museer. Faktum är att Havremagasinet bara delvis uppfyller villkoren för MU, det enda villkor man helt uppfyller är ersättningen för omkostnader.

Min personliga åsikt är jag kan se ett behov att höja ersättningarna ytterligare men att göra det stegvis och balansera det så att vi fortfarande kan upprätthålla ett rimligt utställningsantal på konsthallen. Att höja ersättningarna i ett svep till MU-avtalets nivå är inte realistiskt utan det måste ske stegvis annars får det för stora och negativa konsekvenser för Luleå konsthalls verksamhet.

Men det ska understrykas att Luleå Konsthall och dess verksamhetschef äger sin budget och att man i verksamheten skulle kunna bestämma sig för att följa ersättningsnivåerna i MU-avtalet men då skulle utställningarna mer än halveras till antalet och få konsekvenser för verksamheten i övrigt. Därför har verksamhetschefen alltså valt bort detta.

Luleå blir fristadskommun

Min största personliga framgång på kulturområdet, något jag känner att jag personligen bidragit till i hög grad, är att Luleå kommun i år beslutat att bli en fristadskommun för en hotad eller förföljd kulturarbetare.

I hela världen finns det idag 53 fristäder för författare, journalister och konstnärer som inte kan utöva sitt arbete i sitt hemland utan att riskera förföljelse. 16 av dem finns i Sverige och fler är på gång. Snart är Luleå en av dem.

Att den politiska majoriteten i Luleå avsatt medel och lagt inriktningen för att bli en fristad för en förtryckt kulturarbetare är en viktig kulturpolitisk satsning och en markering och befästande av yttrandefrihet och demokrati.

Fristäderna är av avgörande betydelse för den kulturutövare som tas emot. Dels genom vad fristaden innebär för en förtryckt, kreativ medmänniska. Dels som uttryck för vårt demokratiska samhälles värderingar och vår övertygelse om allas lika värde, ett samhälle som visar solidaritet med länder där yttrandefrihet, demokrati och andra fri- och rättigheter saknas eller attackeras.

Delar av texten ovan är hämtad från en artikel som jag skrev tillsammans med förläggaren Peo Rask och miljöpartiets gruppledare i kommunen Jan Nyberg.

3. Andra politikområden – Framtidens skola, SD:s fusk och badhus

Som ledamot i kommunfullmäktige och ersättare i kommunstyrelse så har jag naturligtvis även lärt mig mycket om övriga politikområden inom kommunen. Några tuffa frågor som lärt mig mycket har varit dels processen fram till beslut om utförsäljningarna av delar av Lulebos lägenhetsbestånd men kanske framför allt förändringen av skolstrukturen i Luleå kommun. Det senare var en tuff debatt att ta för alla inblandade men jag är övertygad om att vi landade i ett bra beslut som kommer att rusta kommunens skola väl inför framtiden.

Beslutet om Framtidens skola kommer att leda till en bättre skola för alla barn i kommunen, inte bara några. Vi tror att den nya skolstrukturen ger större möjligheter för kollegialt lärande, för att kunna erbjuda heltider, för att höja lärartätheten, förbättra arbetsmiljön och att ha en fullvärdig elevhälsa i skolan.

Vi tror också att det leder till bättre integration och minskade klassklyftor då barn från olika socioekonomiska och kulturella bakgrunder kan mötas naturligt i de nya skolenheterna. Vi tror också att kamrateffekterna tillsammans med de ökade resurserna kommer att lyfta resultaten för alla elever. Inte bara några.

För skolan har ett kompenserande uppdrag. Skolan ska kompensera för att dina föräldrar inte råkar ha akademisk utbildning, hög inkomst eller har möjlighet att kanske hjälpa dig och stötta dig hemifrån.

I valet 1948 hade vi socialdemokrater som valslogan ”begåvad men fattig, ge honom lika chans”. Det är precis lika aktuellt idag när Skolverket i rapport efter rapport visar att skolsegregationen ökar.

Det är också viktigt att komma ihåg att de skolor som påverkas av beslutet är centrumnära eller stadsdelsskolor där eleverna kommer att ha som längst några kilometer till den nya skolan. Det var ett medvetet och viktigt beslut av vårt parti att inte lägga ned landsbygdsskolorna, i detta fall Vitåskolan och skolan i Klöverträsk, eftersom dessa skolor är en förutsättning för inflyttning och tillväxt. Dessutom skulle eleverna ha fått långt till sin nya skola, flera mil i de flesta fallen. När vi gör prioriteringar med våra gemensamma skattemedel är det viktigt att kunna motivera dem för medborgarna.

För att kunna säkerställa lärartäthet, kompetenta och behöriga lärare, resurser för specialpedagoger, kuratorer och annan personal måste vi ha ett visst elevantal på våra skolenheter eftersom att skolan finansieras utifrån elevpengen. Det innebär inte att det blir större klasser, en sämre lärandemiljö eller svårare för elever att bli sedda och bekräftade. Tvärtom! Framtidens skola lägger grunden för en kommunal skola där varje skolenhet har resurserna att uppfylla kraven i skollagen om en likvärdig utbildning och att den fyller sin roll som en plats som överbryggar klassgränser, som Skolverket skriver:

Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var man än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar.

För att skolan ska fortsätta vara en sammanhållande kraft i ett demokratiskt och öppet samhälle är det värdefullt att skolan verkligen utgör en mötesplats för elever med olika bakgrund och förutsättningar.

Debatten om Framtidens skola har lärt mig mycket om dialog, förväntningar på demokratin och krav från medborgarna som jag hoppas och övertygad om kommer att ha nytta av i framtiden.

SD-fusket

En annan personlig framgång vid sidan av bidraget till att kommunen blir en fristadskommun var mitt och min partikamrats Carina Sammelis avslöjande av Sverigedemokraternas budgetfusk.

Vid budgetfullmäktige i november 2015 upptäckte vi att Sverigedemokraternas förslag till budget var ett plagiat av det budgetförslag som SD i Lund hade lagt fram i kommunfullmäktige i Lund. En tafflig kopia dessutom där man glömt att ändra lydelser som ”skånska landsbygden” till ”norrbottniska landsbygden” och lämnat kvar siffror som berör Lund och inte Luleå kommun.

Avslöjandet blev snabbt spritt inte bara i länstidningarna utan även i nationella medier, bl.a. Expressen, DN, Metro, Dagens Industri och Skånska dagbladet. Det ironiska i situationen var att gruppledaren Oscar Rosengren hela tiden från det att han tillträdde som gruppledare, något som skedde efter att Carita Elfving petats på grund av att hon visat nazistsympatier, visat på en arrogans och en överlägsen översittarattityd försökte visa att han minsann var bättre, mer noggrann och insatt än resten av fullmäktiges partier.

Till sammanhanget hör att vi i Luleå har väldigt generösa arvoden till samtliga oppositionsledare. Sverigedemokraternas gruppledare får drygt 32 000 kronor i månadsarvode av skattebetalarna för att driva oppositionspolitik och SD har exakt samma tillgång till tjänstemännastöd som alla andra. Trots goda förutsättningar så orkar alltså Rosengren och SD inte ens arbeta fram ett eget, seriöst budgetförslag för vår kommun. Det är djupt oansvarigt och en skymf mot skattebetalarna och den kommunala demokratin.

Vi har efter vårt avslöjande fått höra att SD kan ha gjort på detta sätt även i andra kommuner, att man till exempel skulle ha använt Tyresös budget i Värmdö.

Vår fråga är i hur många fler kommuner SD driver detta ”fuskande”? Är det så här SD gör rätt för skattebetalarnas pengar i kommunerna?

Jag skrev en debattartikel i Dagens Samhälle tillsammans med Carina Sammeli om vårt avslöjande som bidrog till SD-fusket medvetandegjordes och spreds till fler. Slutresultatet blev att SD skadereglerade och skickade ut Rosengren i kylan. Vem valde de som ny gruppledare? Ingen mindre än den nazistsympatiserande Carita Elfving som nu alltså har släppts in i värmen på nytt. Så mycket för Sverigedemokraternas påstådda nolltolerans.

Badhusfrågan

Badhus är en kommuns i särklass dyraste verksamhet både sett till investerings- och driftskostnader. Samtidigt är det en viktig del av den kommunala välfärden och på nåt sätt också en symbol för den. Därför kändes det bra att vi socialdemokrater landade i ett beslut som innebär att Luleås störst bostadsområde Hertsön får ett nytt badhus. Hertsön kommer dessutom att växa mer i framtiden när området Hertsöheden börjar byggas upp.

Beslutet innebär också att badhusen i Gammelstad och Råneå kommer att fortsätta underhållas så länge det går. I dagsläget går det inte att säga hur länge de håller innan en mer omfattande renovering eller nybyggnation måste till, det är alltså en fråga som kommer att komma tillbaka inom ett antal år.

Det man måste fundera över till dess är hur vi politiskt kan motivera en framtida badhusstruktur. Tre utav badhusen härrör från den tidigare kommunindelningen, dvs. när Råneå och Nederluleå kommuner och Luleå stad slogs samman. Då fanns det ett badhus i varje kommundel. Sen har Hertsöns badhus tillkommit. Det måste till en fundering över denna struktur. T.ex. har ju inte södra kommundelen något medan den norra har det.

En sån fundering måste ur ett socialdemokratiskt perspektiv ske ur att antal olika perspektiv men framför allt måste det ske ur ett helhetsperspektiv som omfattar hela kommunen samt ur ett socioekonomiskt perspektiv. Pontus-badet är idag Luleå kommuns störst badhus och dessutom nyrenoverat, det kommer att kvarstå. Hertsön kommer att få ett nytt badhus delvis utifrån att det är Luleå största bostadsområde och ett område som kommer att växa men också utifrån en socioekonomisk analys. Medborgarna som bor där har lägre inkomster och sämre möjligheter att ta sig till andra delar staden, det finns dessutom en stor andel nya medborgare i området som har sämre simkunskaper än i andra delar av kommunen.

Kvar att diskutera är alltså badhusen i Gammelstad och i Råneå. Personligen är min åsikt att målsättningen bör vara att ha kvar bägge badhusen även på längre sikt. Men, detta är ett stort men, om kommunen inte har råd att ersätta bägge utan bara ett så är min analys att det snarare är badhuset i Råneå som bör vara kvar än det i Gammelstad. Från Råneå är det 3,5 mil in till Luleå centrum att jämföra med exempelvis knappa 2 mil från Ersnäs i södra kommundelen.

Råneå är dessutom, liksom Hertsön, en växande del av kommunen där huspriser och bostadsrättspriser stiger och där det precis som på Hertsön finns många nya medborgare som inte har särskilt bra simkunskaper och som socioekonomiskt har det sämre än i t.ex. Gammelstad eller Södra Sunderbyn. Något som tragiskt yttrade sig i drunkningsolyckan i Råneälven i somras.

I Gammelstad och Sunderbyn har vi en helt annan socioekonomisk fördelning med medborgare med en avsevärt högre medelinkomst och med Luleås i särklass bästa turtäthet in till Luleå centrum med kollektivtrafik tack vare sjukhuset i Sunderbyn. Det finns också en närhet till Boden och badhuset där.

Det är osett ännu, jag är glad över att vi landade i ett beslut som kommer att bibehålla servicegraden som vi har idag för några år framöver. Det har aldrig varit ett alternativ att gå på förvaltningens förslag eller för den delen det centraliseringsförslag som miljöpartiet gått ut med.

Andra halvan kvar

En lång summering och bara en bråkdel av allt som hänt och beslutats under den första halvan av mandatperioden. Mycket spännande kvarstår och jag känner mig taggad för de kommande två åren och en ny valrörelse inför 2018. Min ambition är att försöka återkoppla till medborgarna, de som läser detta i varje fall, om mitt arbete och vad jag gör och försöka att motivera och argumentera för beslut som vi fattar och ställningstaganden som jag gör.

Nils Harnesk, (S).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s