Inkomstklyftorna i Norrbotten

Redan i samband med valet 2006 stylade moderaterna om sig till att kalla sig det nya arbetarpartiet. Nu var ambitionen att på allvar försöka hota Socialdemokraternas ställning bland löntagare och en bred allmänhet. Hade man ändrat värderingar? Nej. Hade man ändrat politik? Nej. Allt var ett utanpåverk. Man sminkade grisen vilket tyvärr många köpte. Det moderaterna sen gjorde i regeringsställning var att genomföra den politik som Bo Lundgren hade förlorat stort på i valet 2002, faktum var att man gick ännu längre.

Bo Lundgrens och moderaternas katastrofval 2002 medförde att moderaterna backade 7,4 %, ned till 15,26 %, nästan så att Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) blev det största högerpartiet. Vad var det som gjorde att de kraschade fullständigt hos det svenska folket? En av de stora anledningarna var att Lundgren och den moderata partiledningen var fullständigt öppna med sin politik. Bland annat var Lundgren väldigt tydlig med att om de kom till makten skulle de sänka skatterna med 130 miljarder. Ingen jävel ville väl sänka välfärden med ett sådant grundskott förutom överklassen?

Svenska folket ville helt enkelt inte ha de massiva nedskärningar av välfärden som Bo Lundgrens enorma skattesänkningar skulle ha inneburit.

När Fredrik Reinfeldt avsattes som statsminister i valet 2014 hade han realiserat Bo Lundgrens skattesänkningar plus lite till. Totalt stannade skattesänkningarna på lite drygt 140 miljarder kronor och i snitt så förlorade den offentligt finansierade välfärden omkring 5000 kr i per person i skatteintäkter avsedda för pensioner, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, vård, skola och omsorg.

Det ”nya arbetarpartiet” genomförde sin traditionella överklasspolitik. För vilka gynnas av sänkta skatter? De som har en sådan inkomst eller förmögenhet att de har råd att betala för privata lösningar som privat sjukvård, privat sjukförsäkring, privat skola eller privat pensionssparande. Vi andra tvingades ta ut skattesänkningarna i andra änden, i form av högre vårdavgifter, sämre skola, vård och omsorg, försämrad sjukförsäkring, sämre pensioner och a-kassa.

Men det kanske ändå finns några löntagare kvar där ute som fortfarande tycker att de där extra hundralapparna i plånboken fortfarande gör moderaterna till deras parti? Som inte varit sjuk, arbetslös, inte har barn i skolan, inte har någon förälder inom äldreomsorgen?

Då ska jag för dessa försöka illustrera vad som hände med inkomstklyftorna i Norrbotten under det ”nya arbetarpartiets” tid vid makten.

Inkomstklyftorna i Norrbotten under Alliansens regeringstid

Alla siffror som jag utgår ifrån i denna del av blogginlägget är hämtade från SCB (Statistiska centralbyrån). För den som vill ta del av det underlaget kan man kontakta mig eller begära det av SCB.

Tittar man på den sammanräknade förvärvsinkomsten, dvs. summan av alla skattepliktiga inkomster före skatt, får man en rätt klar bild av vad det ”nya arbetarpartiet” lyckades åstadkomma mellan 2007-2014. I skattepliktiga inkomster räknas inkomst från anställning och företagande men också pension, sjukpenning, föräldrapenning och arbetslöshetsförsäkring.

Under dessa år ser man tydligt att de 10 % i Norrbotten med högst inkomst drar ifrån. Deras medelinkomst ökade med 95 666 kr under det ”nya arbetarpartiet”, motsvarande en ökning på 25,7 %. De 10 % med lägst inkomst i länet fick se sina inkomster öka med 10 572 kr, motsvarande en ökning av 12 %.

I rena tal motsvarar det en ökning för de med högst inkomst från 372 452 kr till 468 118 och de med lägst från 90 672 kr till 101 244 kr.

Tror du att den som har en årsinkomst på lite drygt 100 000 innan skatt har samma möjligheter att betala för privat vård och skola som den som tjänar närmare en halv miljon innan skatt om den offentliga inte håller måttet på grund av skattesänkningar? Tror du att den med lägst inkomst har lika stora möjligheter att välja en privat äldreomsorg om den kommunala inte klarar bemanningen på grund av skattesänkningar?

Det är klart att de inte har. Skattesänkningarna under Alliansens åtta år har lett till ökade klyftor och en urholkad offentlig välfärd.

Förmögenheterna då?

Eftersom att det ”nya arbetarpartiet” skrotade förmögenhetsskatten 2007 har vi inte länge någon exakt bild av hur de rikas förmögenheter utvecklas i Sverige idag. I samhälle som Sverige där den allmänna välfärden bygger på solidaritet och alla bidrar efter förmåga till välfärdens finansiering innebar slopningen av förmögenhetsskatten att de rika kom undan.

I dagarna kom däremot en indikation om hur utvecklingen sett ut under moderaternas tid vid makten i form av en studie från Institutet för näringslivsforskning. I studien som sträcker sig över perioden 2007-2012 har forskarna granskat taxerade kapitalinkomster för att beräkna förmögenheter. Resultaten är desamma som i bilden ovan, de rika har ökat sin andel av landets totala förmögenhet under Alliansens regeringsår. De rikaste 10 procenten av befolkningen har ökat sin andel från 19,2 % till 21,7 %, under samma period har 30 % av befolkningen dragit på sig skulder som överskrider deras tillgångar.

Klyftan mellan mellan höginkomsttagare och rika och låginkomsttagare och skuldsatta ökar.

Att sminka en gris

Reinfeldt lyckades med att sminka grisen och lura löntagarna att de var ett nytt ”arbetarparti”. Vad de sedan gjorde var att genomföra en klassisk högerpolitik som handlar om att privatisera det allmänna, öka otryggheten, försämra arbetsrätt, gynna höginkomsttagare och rika pampar och rent allmänt öka näringslivets inflytande på bekostnad av politiken och det allmänna.

Den statliga myndigheten Finanspolitiska rådet visade i en rapport med namnet Löner, sysselsättning och inkomster – ökar klyftorna i Sverige? att klyftorna har ökat i Sverige från det att de tillträdde till dess att de avsattes.

Har löntagarna lärt sig något av detta då? Jag hoppas det. Jag hoppas också att mitt inlägg här och de resultat som vår socialdemokratiskt ledda regering visar bidrar till det.

Löfvens regering gör skillnad!

Med höstbudgeten 2015 och vårpropositionen 2016 lades för första gången på nästan 10 år en budget och inriktning för Sverige som innebär början på slutet för de ökande klassklyftorna. Grovt sett fördelade sig de politiska förslagen och satsningarna i budgeten så att de fattigaste 40 procenten får mer medan de rikaste 60 procenten får mindre.

I korta ordalag så bidrar de som fått störst del av skattesänkningarna under Alliansens tid nu mer efter sin bärkraft och förmåga till den allmänna välfärden än vad de gjort de senaste 9-10 åren.

Även ginikoeffecienten, ett mått på hur ojämlikt eller jämlikt inkomstfördelning i ett land är, sänks med S-regeringens två framlagda budgetar. Ju lägre ginikoeffecient desto mer jämlikt fördelas löner, vinster, statsbidrag, skatteuttag och andra ersättningar inom ett land. Att sluta klassklyftorna är en fastlagd linje som kommer att fortsätta med årets höstbudget.

En sak vi redan känner till i årets höstbudget är att Sveriges kommuner och landsting kommer att få 10 miljarder extra i statsbidrag. Något som är otroligt efterlängtat då kommunerna och landstinget under Alliansregeringens två mandatperioder fick se statsbidragen sjunka och i s-ledda kommuner och landsting som Luleå och Norrbotten har det inneburit att det är kommuninvånarna och norrbottningarna som fått gå in med mer skattemedel för att hålla nivån i välfärden, omsorg och sjukvård, när staten inte tagit sitt ansvar.

Precis som förr så kännetecknas socialdemokratisk politik av en rättvis fördelning av tillväxt och välstånd. Där syftet med fördelningen är att öka jämlikheten och sluta klassklyftorna och att ordna en offentlig välfärd av hög kvalitet för alla medborgare för att i slutändan se till att samhället håller ihop. Jag hoppas verkligen att arbetare, löntagare, småföretagare…kort sagt vanligt folk, inser att vår nuvarande regering gör skillnad. Att det ”nya arbetarpartiet” Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna enbart strävar efter att splittra oss, att dela upp oss i ett vi och dem. Så bygger vi inte ett samhälle som håller ihop.

Det finns idag bara ett parti som tydligt representerar vanligt folk, som har en tydlig löntagarprofil och kontakt med en majoritet av folket inom alla delar av samhället, det är socialdemokraterna. Det är genom sammanhållning som vi bygger ett starkt samhälle.

Nils Harnesk, (S).

Palme-1970

Olof Palmes första val som partiledare. 1970-talet blev ett stökigt politiskt årtionde, med ett högt tonläge. Valet 1970 kom att handla om fördelningsfrågor, då liksom nu, behöver fördelningen av vårt gemensamma välstånd stå i fokus. Bild hämtad från tidningen Arbetet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s