Folkomröstningar vid skolförändringar

Samordningsgruppen Hela kommunen ska leva och lära lyckades få ihop namnunderskrifter av 10 % av Luleå kommuns röstberättigade. Det är det minsta antal som krävs för att möjliggöra en folkomröstning om den förändrade skolstrukturen i kommunen. En skolstruktur som en bred majoritet i fullmäktige beslutat om, som föregåtts av en lång process av dialog och delaktighet och en omfattande utredning av förvaltningen.

Till att börja med vill jag uppmärksamma och hedra det stora engagemang som förändringen av skolstrukturen i Luleå kommun lett till. I en tid då det blivit svårt för både partier och andra ideella organisationer att konkurrera om människors tid måste jag ändå lyfta fram hur positivt det är att så många medborgare under lång tid engagerat sig, debatterat och argumenterat framtidens skola i kommunen. Jag hoppas att det engagemanget kan hålla i sig även i andra frågor och att fler vågar ta steget in även i de politiska partierna, ni är varmt välkomna till socialdemokraterna.

Luleå kommuns översyn och förändring av skolstrukturen är inte unik i Sverige. Alla kommuner i Sverige påverkas av urbaniseringen och den folkomflyttning som det innebär, alla kommuner påverkas av skollagens långtgående krav och alla kommuner påverkas av lärarbristen. Liknande förändringar av skolstrukturen som vi nu fattat beslut om i Luleå har skett tidigare och sker i detta nu över hela Sverige.

Slutsatsen från majoriteten i vår kommun blev att något måste göras för att möta denna utveckling. Barn- och utbildningsförvaltningens tjänstemän fick därför ta fram ett förslag om ny skolstruktur som sedan gick ut på dialog och samråd hos medborgarna.

Det går alltid diskutera process, hur den kan bli bättre och hur man bättre kan skapa en samsyn kring en så övergripande fråga som en förändring av skolstrukturen. Det kanske hade varit bättre att gå ut i dialog med öppna frågor, utan förvaltningsförslag. Kanske hade det lett till att åtminstone utgångspunkten och problembeskrivningen hade blivit gemensam för fler. Kanske. Åtminstone för en del. Idag har vi en beslutad strategi för medborgardialog, det hade vi inte då.

Kanske hade det gått att undvika mycket av den infekterade debatt som sedan uppstod. Kanske. Åtminstone en del av den.

Men det är lätt att vara efterklok. Dialogmötena, synpunkter och remissvar, debattartiklar, manifestationer och debatter gav likafullt ett enormt material med åsikter och förslag att ta hänsyn till i det fortsatta arbetet. Ett konkret resultat ledde bland annat till att vi socialdemokrater drog tillbaka högstadierna och byskolorna ur förslaget. Efter att ha gjort dessa och andra justeringar ansåg vi i majoriteten däremot att det var dags att gå till debatt och beslut i fullmäktige.

Fullmäktige ansåg att förslaget och beslutsunderlaget var mer än tillräckligt heltäckande för att kunna fatta beslutet om en ny struktur för den kommunala skolan. Det blev ingen återremiss. När fullmäktige fattade beslut om att genomföra Framtidens skola gjordes det i en tydlig majoritet.

Vi socialdemokrater tillsammans med en bred majoritet i kommunfullmäktige är övertygade om att beslutet om Framtidens skola kommer att leda till en bättre skola för alla barn i kommunen, inte bara några. Vår uppfattning är att det ger större möjligheter för kollegialt lärande, för att kunna erbjuda heltider, för att höja lärartätheten, förbättra arbetsmiljön och att ha en fullvärdig elevhälsa i skolan. Vi anser också att det leder till bättre integration och minskade klassklyftor då barn från olika socioekonomiska och kulturella bakgrunder kan mötas naturligt i de nya skolenheterna. Vi är också övertygade om att kamrateffekterna tillsammans med de ökade resurserna kommer att lyfta resultaten för alla elever. Inte bara några.

Jag är mot bakgrund till detta skeptisk till en folkomröstning i skolfrågan. Nu ska jag förklara varför.

Min argumentation baserar sig på en rapport från det nationella kommunforskningsprogrammet med namnet Åtta skolexempel på lokal demokrati? Folkomröstningar och politiskt ledarskap i arbetet med att reformera kommunala skolorganisationer.

I forskningsrapporten har man studerat samtliga åtta kommuner som mellan 2011-2014 folkomröstade om förändrad skolorganisation. I detalj har man studerat hur kommunala politiker hanterat förväntningarna på såväl resursanpassning, verksamhetsutveckling som medborgerligt demokratiskt deltagande i det politiska beslutsfattandet.

I rapporten konstaterar man följande:

  • Det är relativt enkelt att samla ihop de 10 % som krävs för att driva igenom en folkomröstning med den politiska minoritetens stöd.
  • Tittar man närmare på vilka som tog initiativ till samt röstade i folkomröstningarna finns det en väldigt tydlig koppling till de områden som berördes mest av de föreslagna reformerna. Det är egenintressen eller åtminstone starkt koncentrerade lokalintressen snarare än en bredare omtanke om kommunens övergripande utveckling som låg bakom mycket av engagemanget.
  • Kraven på direktdemokrati kolliderar med den politiska jämlikheten och helhetsansvaret. Det är de som redan har stora kunskaper och framförallt ett stort politiskt engagemang som deltar och därmed ges möjlighet att förstärka redan existerande politiska ojämlikheter. Det går inte heller att lyfta ut frågan om en eller ett antal enskilda skolor från en bredare kommunal helhet.
  • I de studerade fallen var just medborgarnas engagemang eller snarare brist på engagemang en central fråga. Valdeltagandet var generellt lågt – i genomsnitt 38 procent där det endast i två fall var över 50 procent och en majoritet av fallen var under 30 procent. Röstdeltagandet var avsevärt högre procentuellt sett i de områden där man berördes mest av de föreslagna reformerna.
  • Kommunföreträdarna vittnar om att det är svårt att skapa bra och konstruktiva diskussioner kring förändringar i skolorganisationer och då inte minst skolnedläggningar. De flesta politiska beslutsfattarna i studien bekräftar därmed resultaten från en tidigare studie där kommunföreträdarna påtalade att emotionellt laddade egenintressen i skolnedläggningsfrågor stod i vägen för försöken till en konstruktiv medborgardialog.

Undersökningen visar tydligt att det i samtliga av fallen är en mindre del av kommunbefolkningen som driver dessa initiativ. Medborgare som bor i områden som påverkas. Det är viktigt att illustrera detta då de grupper som agerar starkast i vår kommun i skolfrågan härrör från några av de områden som närmast kommer att påverkas av förändringarna i skolstrukturen; Svartöstaden, Kyrkbyn och Södra Sunderbyn.

Det intressanta är däremot att inget hörs från boende på Stadsön där Öhemsskolan och Mariebergsskolan också ska läggas ned 2021, samma år som Kyrkbyskolan, när samtliga elever från dessa tre skolor flyttas till en ny skola på Stadsön. Inget hörs heller från boende på Bergnäset om nedläggningarna av Mandaskolan och Hedskolan där eleverna ska flyttas till en ny skola på Bergnäset 2023.

Mot bakgrund av denna undersökning måste man då ändå fråga sig om en folkomröstning enligt dagens utformning är vägen framåt för att säkra medborgerligt demokratiskt deltagande i hur skolan ska utvecklas i kommunen?

Ser man till ovan nämnda studie och jämför ett valdeltagande på runt 30 % i folkomröstningar om förändringar av skolstrukturen och mellan 82-85 % i de allmänna valen så inser man också att legitimiteten vid dessa folkomröstningar är låg. Engagemanget bland befolkningen för förändringar av skolstrukturen är, enligt studien, inte allmänt och inte en tillräckligt viktig fråga för de allra flesta för att gå och rösta om det i en folkomröstning.

Som studien visar är det ett mycket högre valdeltagande i områden som påverkas av förändringar av skolstrukturen, upp till 90% i vissa fall, men generellt sett ett lågt valdeltagande i hela kommunen.Vad har det för påverkan på demokratin att en minoritet i en kommun kan driva fram en folkomröstning, som genom att organisera sig och mobilisera sig kan ”vinna” på grund av att frågan inte engagerar en bredd av befolkningen? Ska en majoritet av en minoritet få besluta i en komplex fråga som rör 100 % av befolkningen?

I rapporten visar man att dagens system kring folkomröstningar kostar demokratin mer än vad det ger tillbaka. Bakgrunden är att det politiska beslutsfattandet handlar om att väga olika legitima behov och intressen i en kommun gentemot varandra, den avvägningen kan bara göras inom den representativa demokratin, i fullmäktige där folkvalda partiföreträdare med ansvar hela kommunen hittar balanserade och avvägda kompromisser.

Det uppdrag som fullmäktige har kolliderar med den strävan som finns hos medborgarrörelser som vill ha en folkomröstning. Som studien visat så behöver dessa rörelser inte ta hänsyn till andra behov och intressen och gör sällan det, utan motståndet och engagemanget utgår ifrån deras egna avgränsade, men ändå förståeliga, intressen av att bevara en eller flera skolor i sina respektive bostadsområden. Detta är däremot bara ett av många intressen och ett av många behov som måste vägas av i ett beslut som rör hela skolorganisationen.

En slutsats enligt studien är att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att kombinera representativ demokrati med direktdemokratiska inslag som folkomröstningar när det gäller skolorganisationen. Att den sortens försök att stärka demokratin istället leder till en sämre fungerande demokrati, ”medicinen tar död på patienten”.

Forskningsrapporten visar att den lagändring som skedde 2011 med syfte att stärka medborgarnas möjligheter till demokratiskt deltagande i beslutsfattandet inte har lett till en förstärkning av den kommunala demokratin. Snarare tvärtom. Det har i samtliga åtta fall lett till uppslitande debatter, ett mer extremt debattklimat där många, framför allt politiker, aktat sig för att uttala sig av rädsla för hot och där möjligheten till konstruktiva dialoger uteblivit på grund av den känslomässiga reaktionen från de som skulle ”drabbas” av beslutet. Det har i slutändan lett till ett ökat missnöje från medborgarna över den kommunala demokratin och ett missnöje från de folkvalda över att inte kunna utföra det uppdrag man fått genom de allmänna valen.

Jag är för ett ökat medborgarinflytande, men just i denna fråga så ser jag inte att direktdemokrati är förenligt med den representativa demokratin. Det är svårt att jämka dessa två.

En väg framåt enligt rapporten skulle kunna vara att ytterligare höja andelen av de röstberättigade som krävs för att kunna driva fram en folkomröstning. Eller kräva att minst 10% av de röstberättigade i varje valkrets skriver under. Poängen med en sådan förändring skulle vara att öka sannolikheten för att det finns ett engagemang i frågan i hela kommunen. Det för att säkerställa att det inte bara är engagemanget eller missnöjet hos röststarka medborgare i ett eller ett fåtal områden som berörs av beslutet som driver fram en folkomröstning som det sedan bara är de själva som röstar i.

Ett annat konkret förslag är att anonymisera namninsamlingen. Även om en specifik medborgare tycker att det i grunden är rimligt att verksamheten på skolområdet struktureras om och att resurser omprioriteras kan det finnas en ovilja mot att skapa en obekväm social situation och säga nej när t.ex. grannen kommer över och ber om en namnunderskrift. Det borde därför finnas andra sätt att mäta av den lokala opinionen i en fråga där risken för att hamna i socialt obekväma situationer begränsas.

Sen återstår frågan om hur frågorna ska ställas. Beslutet om Framtidens skola innehåller 18 beslutspunkter, underlaget till beslutet är omfattande, otaliga synpunkter och remissvar sammanställda i nio delrapporter och en slutrapport. Hur ska vi kunna förenkla ett sådant komplext underlag och beslut till en enkel fråga om ja eller nej. Vad innebär ett ja eller nej? Hur ska vi hantera det faktum att beslutet redan är verkställt?

Att ställa upp en folkomröstning baserad på samordningsgruppens förslag på frågeställningar håller inte heller. Deras frågeställningar lyder på följande sätt: 1. Att genomföra Framtidens skola 2. Nej till Framtidens skola. En ny utvecklingsplan tas fram att skola och förskola utvecklas utan stordrift och att där föräldrars, barns och skolpersonals åsikter blir vägledande.

Framtidens skola har redan börjat genomföras eftersom det är beslutat av fullmäktige. Att rösta ja eller nej till om man vill genomföra ett redan delvis genomfört beslut håller därför inte. Vad betyder ens alternativ två? Ska vi riva upp beslutet? Vad avser man med stordrift? Vad menar man med endast föräldrarnas, barnens och skolpersonalen åsikter ska vara vägledande? Ska inte alla medborgare, forskning och evidensbaserad verksamhet vägas in och vara representerade i ett arbete som rör hela den kommunala skolan?

Slutligen måste jag återigen ifrågasätta hur samordningsgruppen kan utmåla sig som en partipolitiskt oberoende medborgarrörelse när man valt att ha två heltidspolitiker från oppositionen som talespersoner för sin kampanj? Det är de två kommunala partiledarna för Rättvisepartiet socialisterna och Kristdemokraterna som gjort gemensam sak. Den förre bor i Svartöstaden och den senare bor i Sunderbyn, bägge områden som påverkas av fullmäktiges beslut. Den senare har dessutom på sistone delat konspirationsteorier från SD-tidningen Samtiden som sprider rasism och islamofobi.

Fascinerande att två partier på ytterkanterna av den politiska skalan och helt olika politiska ståndpunkter kring skola och utbildning kan tycka så lika om skolan i Luleå kommun. Egenintresset gör osannolika sängkamrater.

Om samordningsgruppen hade velat ha en förtroendeingivande och öppen dialog med hela fullmäktige och dess partier hade åtminstone jag sett till att ledare för oppositionen i fullmäktige inte hade varit två utav rörelsens språkrör. Deras framträdande roll grumlar åtminstone mitt intryck av gruppens partipolitiska obundenhet.

Allt detta sammanvägt gör att jag är skeptisk till en folkomröstning är den rätta vägen att gå i just denna fråga. Däremot är jag inte mot folkomröstningar men som rapporten visat så leder den i frågor om skolorganisationen till en sämre fungerande demokrati och är ett illa fungerande instrument i en sån komplex fråga. Att rösta om skolorganisationen i Luleå för tio år framåt är helt enkelt inte samma sak som att rösta om vi ska få köra bil eller inte på Smedjegatan.

Av hänsyn till den kommunala demokratin och för att en bred majoritet i Luleå kommun värnar en kommunal skola som är jämlik, kompenserande och integrerande hoppas jag att fullmäktige beslutar att hålla fast vid beslutet om Framtidens skola. Jag tycker däremot att vi kan och bör vara självkritiska, det är trots allt 8000 lulebor som känt sig osäkra eller missnöjda med processen, det måste vi ta till oss och bemöta. Men att rannsaka förvaltningen, utvärdera process och arbeta med en utvecklingsplan av den kommunala skolan, i dialog med medborgarna, kräver ingen folkomröstning.

Nils Harnesk, (S)

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s