Gruvkonflikterna kommer fortsätta

Det visar resultaten av en ny forskningsstudie i samarbete mellan Luleå tekniska universitet och Umeå universitet. I sig är detta ingen nyhet för oss som varit aktiva i debatten om en annan mineralpolitik. Gruvplanerna och konflikterna i Rönnbäck, Kallak, Norra Kärr och det planerade kalkbrottet i Ojnare de senaste åren har visat hur fullständigt obalanserad den svenska minerallagstiftningen är.

På alla dessa platser har planerna lett till uppslitande konflikter i lokalsamhället mellan grupper som värnar miljö, klimat och en hållbar utveckling och de som ser till de snabba jobben och en förväntad tillväxt. Det tragiska i allt är att lokalsamhället i väldigt liten utsträckning kan påverka själva sakfrågan. Den enda gruvutvinning som en kommun kan stoppa är uranbrytning.

Det är precis detta man kommer fram till i forskningsrapporten. Att så länge tillståndsprocessen och samråden inför gruvetableringar ser ut som de gör idag kommer konflikterna att fortsätta uppstå och fortsätta slita sönder samhällen.

I studien har man genomfört intervjuer med gruvbolag, organisationer, kommuner, samebyar, myndigheter och föreningar samt enkäter med allmänheten. Resultaten är entydiga, de visar att mineralpolitiken ger litet utrymme för lokalt inflytande. Många av de intervjuade upplever  dessutom att man kommer in för sent i processen.

För liten påverkan och för sent.

I en intervju säger en av forskarna, Karin Beland Lindahl, följande om konfliktlinjerna:

– Skiljelinjen mellan de som är för eller mot de aktuella gruvetableringarna avspeglar grundläggande tankefigurer. Det handlar om hur man ser på hållbar utveckling, tillväxt och förhållandet mellan människa och natur. Tidigare forskning visar att sådana konflikter är svåra att lösa, i bemärkelsen att man komma till en gemensam ståndpunkt.

Forskarna har inte några förslag på hur man ska komma till rätta med detta. Det ingår ju inte i deras forskningsuppdrag men det hade varit intressant om man vågat sig på att skissa några tankar om framtiden. Men då får jag göra det istället.

En ny mineralpolitik för Sverige bör inledas med en bred dialog,  en dialog baserad på oberoende forskning och med hållbar utveckling, mänskliga rättigheter och samhällsintresset i fokus.

Utgångspunkten för en ny mineralpolitik bör vara att Sveriges naturresurser tillhör befolkningen i Sverige och urfolket samerna, både nu levande och framtida generationer. Statens ansvar blir då att hantera tillgångarna så att största möjliga samhällsnytta uppnås.

Denna utgångspunkt kommer ifrån en rapport med namnet Utvinning för allmän vinning– en ESO-rapport om svenska mineralinkomsterEn rapport sammanställd av ESO – Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi. Gruppen är en självständig tankesmedja som ligger under Finansdepartementet.

Det intressanta i deras argumentation är att de både ser möjligheten för en höjning av avgifter och skatter till nivåer i jämförbara länder, som exempelvis Australien, utan att detta leder till negativa konsekvenser vare sig för sysselsättning eller teknikutveckling.

Man argumenterar vidare för att det finns starka argument för att inrätta en mineralfond om man utgår ifrån perspektivet att mineraltillgångarna även tillhör framtida generationer.

Rent generellt sneglar man mycket på den norska modellen och exemplifierar med den norska oljefonden. Man manar även till en större aktivitet av LKAB och en utökning av dess verksamhet och drar paralleller till norska Statoil som framgångsrikt drivits som statligt bolag och genererat stora inkomster till det norska samhället. Att i dessa tider överhuvudtaget argumentera för ett större statligt ansvar är sällsynt.

En annan intressant rapport att ta till sig i arbetet med en ny mineralpolitik är Riksrevisionens rapport Gruvavfall – Ekonomiska risker för staten. I rapporten konstaterar man att gruvbolagen inte klarar av och inte heller behöver betala för sina miljökostnader med dagens mineralpolitik. Den lagstiftning och de kontrollsystem som finns idag räcker inte och gör att samhället, skattebetalarna, får betala skadorna på miljön.

Detta är en helt orimlig situation. Samhället tar merparten av risker och kostnader medan bolagen tar alla vinster. Den stora förloraren är lokalsamhället som i bästa fall får några hundra arbetstillfällen under brytningstiden med tillkommande inkomstskatt och i värsta fall råkar ut för det som Pajala drabbats av. För att komma till rätta med detta föreslår Riksrevisionen följande:

  • En långsiktig branschfinansiering för kontroll och tillsyn av nedlagda gruvor där de ställda säkerheterna inte räcker.
  • En strategi för att efterbehandling där möjligheterna att använda det ofarliga avfallet.
  • Godkända ekonomiska säkerheter innan gruvor får startas.
  • Bergsstaten ska räkna in kostnaderna för avfallshantering och efterbehandling när man bedömer om ett bolag ska få bearbetningskoncession för en fyndighet.
  • Naturvårdsverket bör titta på om man ska klassa mer gruvavfall som farligt avfall.
  • Länsstyrelserna bör standardisera villkoren för de ekonomiska säkerheter som ska finnas för att garantera att det finns pengar till efterbehandling.

Utöver detta måste man naturligtvis se över tillståndsprocesserna för nya gruvor. Gruvnäringen vill korta tiden än mer, det är inte en lösning som kommer att hålla. Redan idag är ledtiderna i tillståndsprocessen komprimerade och leder som sagt till konflikter på grund av det höga tempot och viljan att tillmötesgå industrins intressen. Utrymmet för det lokala inflytandet måste komma in tidigare i processen och få ett större utrymme, det måste bli en balans mellan bolagens intressen, lokalsamhällets och det övergripande samhällsintresset.

Sedan måste den nordiska samekonventionen komma på plats. Det är en av de viktigaste delarna i att säkerställa urfolket samerna och deras av hävd nyttjanderätt till mark och vatten och andra särskilda rättigheter som erkänt urfolk. Det senaste jag kunnat läsa var att förhandlingarna kört fast i våras om just kapitlet som rör landrättigheter. Sverige får gång på gång kritik av FN för detta och jag hoppas att vår regering ser till att ro iland förhandlingarna om samekonventionen under denna mandatperiod.

Nils Harnesk, (S).

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s