Vad fan får jag? I huvudet på en svensk skatteflykting

Det är få tillfällen jag hört girighet, egoism och ett sådant förakt för det svenska samhället uttryckas så rått och avklätt som när Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling intervjuades om sin skatteflykt.


Med tanke på hans bakgrund borde han med glädje vilja betala den skatt han ska i Sverige.
I en intervju i tidskriften Samhall Story pratar han om de värderingar han fick med sig från arbetarhemmet i Luleå. Att ha respekt för varje människa. En filosofi han fortsatte predika i sin roll som VD på Scania där han menade att något av det viktigaste var att ha respekt för människor och för samhället de jobbar i.

Respekt för samhället man jobbar i. Östling verkar ha glömt bort sin predikan.

Idag frågar han sig vad fan han får för de skattepengar han betalar in till samhället och klagar på de ”vansinnigt höga skatterna i det här landet”. En mångmiljonär står i TV och tycker synd om sig själv för att han måste göra rätt för sig, precis som alla andra svenska medborgare.

Men vem är Östling? Gick han genom livet utan att behöva samhället?

Naturligtvis inte. Östling föddes 1945 i Luleå. Han växte upp i en hyreslägenhet i stan. Föräldrarna kom från enkla förhållanden på landsbygden. Arbetarbakgrunden ledde honom till engagemang i arbetarrörelsen och SSU. Något han jobbat hårt för att tvätta bort. 

Studenten tog han på Luleå högre allmänna läroverk. Som 20-åring kom han in på Chalmers och Handelshögskolan i Göteborg. Han pluggade till civilekonom och civilingenjör parallellt för att 1970 bli anställd på Scania där han till slut blev VD.

Senare beskrev han att han kände sig om en invandrare i en annan värld under sin studietid på grund av sin arbetarbakgrund.

När Leif Östling var tre år gammal gick socialdemokraterna till val på slagorden ”begåvad men fattig” med en bild på en ung arbetare framför ungdomar från överklassen som precis tagit studenten. Löftet, som infriades, var att ge alla barn möjligheten, oavsett sociala och ekonomiska förhållanden i hemmet, att utbilda sig och förbättra sina levnadsvillkor.

Leif Östlings klassresa möjliggjordes av det samhälle som hans föräldrar och arbetarrörelsen byggde upp. Utan det hade han fått bli vid sin läst som så många andra arbetarungar före honom.

Den generella välfärden lyfte Sverige ur fattigdom men det är klart att den kostar.

Skatterna vi betalar är en del av samhällskontraktet. Vi betalar skatt och får ta del av välfärden. Men om de allra rikaste inte tar sitt ansvar får vårt samhälle stora problem.

Skatteflykt leder till mindre pengar för sjukvård, polis, skola, omsorg och alla andra delar av välfärden. Det leder dessutom till ett större skattetryck på vanligt folk som inte kan smita undan. Samhällskontraktet hotas.

Leif Östling frågar sig vad fan han får. Han borde ha ställt sig frågan vad fan han redan har fått istället. Sen borde han be om ursäkt, tacka samhället för sin karriär, betala sin skatt, hålla käft och se glad ut. 

Nils Harnesk, (S)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s