Vad är alternativet?

Skärmklipp_SKL_miljarder

För en kommun finns i huvudsak tre sätt att på egen hand skapa utrymme i ekonomin. Höja kommunalskatten, öka befolkningen och därmed skatteunderlaget och/eller sänka kostnaderna inom de kommunala verksamheterna.

Jag är född 1985. Mina tidiga år präglades av 90-talskrisen, skuldsanering, arbetslöshet och allmänt bistra tider. Sverige kom ur den krisen. Men det sorgliga är att den krisen hade kunnat undvikas om dåtidens folkvalda hade agerat på de underlag och signaler som var kända.

Luleå är inte i någon kris. Inte än. Men om vi inte agerar med stegvisa och väl avvägda prioriteringar så kommer vi vara där. Varför? Vi ser att behoven ökar i välfärden. Färre i arbetsför ålder ska försörja fler äldre och med större behov än tidigare, den kommunala skolan behöver i allt högre grad konkurrera om lärarna och likvärdigheten i skolan kräver behöriga lärare. Parallellt ökar behoven av investeringar i ålderstigen infrastruktur, vägar, gator, fastigheter, vatten- och avloppsledningar.

Behoven ökar snabbare än skatteunderlaget. Den arbetsföra befolkningen ökar inte tillräckligt snabbt och en skattehöjning är inte ett alternativ.

Det bör understrykas att det inte finns ett enda parti i Luleås kommunfullmäktige som är beredda att höja skatten. Då skulle vi inta en topplacering bland kommuner med landets högsta kommunalskatt. En höjning av kommunalskatten slår hårt mot vanligt folk. Det gynnar varken de som bor här idag eller vår attraktivitet för nya lulebor. Det finns bara en skattesats i kommunen, när den höjs så höjs den lika mycket för alla, det finns ingen omfördelning utefter inkomst och bärkraft. Det skadar köpkraft och gör vardagen svårare för de som redan har minst.

Det Luleå kommun nu behöver genomgå är inte något unikt. Överkalix måste sänka sina kostnader med 10%. Under ett år. Luleå kommun ska sänka sina kostnader med 6% på fyra år. Hela Norrbotten är inne i det redan, stora delar av Sverige kommer att följa oss inom några år.

Vi socialdemokrater tror att vi kan lösa de problem vi ser och att vi kan göra det med bibehållen kvalitet i välfärden och utan skattehöjning. Det gör vi genom att anpassa arbetssätt, slopa gamla och överflödiga lokaler, samarbeten med våra grannkommuner och smartare investeringar. Vi kan få en ekonomi i balans och samtidigt prioritera vår viktigaste resurs, kompetent personal. Det kommer att ske förändringar, men det är tyvärr nödvändigt. Vi som är folkvalda måste ta vårt ansvar för kommunen som helhet även när det är svårt.

Lyssnar man på oppositionen så finns det en varierande grad av krismedvetenhet. Liberalerna, Centerpartiet, Sjukvårdspartiet och Kristdemokraterna lade ett gemensamt förslag till reviderad budget i fullmäktige. Deras budget motsvarar i princip samma kostnadssänkningar som de som vi Socialdemokrater lagt fram. Bara det att de vill dra ut på det över åtta år och för 2019 undanta barn- och utbildningsförvaltningen och socialförvaltningen.

I praktiken innebär det att skjuta problemet framför sig, kraftigt försena nödvändiga åtgärder och för 2019 slippa ta ansvar för en redan svår dialog med luleborna. Inte bara slippa ta ansvar utan aktivt försvåra den dialogen genom att underblåsa en polarisering i debatten och att inte vidkännas problemen som Luleå står inför. Samtidigt vill de använda det uppkomna ekonomiska läget till att genomföra långtgående privatiseringar inom skola, vård och omsorg. Ingenting som de kommunicerat ut till medborgarna. Mycket oärligt. Privatiseringar som ofta leder till fördyring, försämring och förskingring av skattemedel.

På vänsterkanten ser vi en annan variant på verklighetsflykt. Rättvisepartiet föreslog i fullmäktige att de tycker att vi ska köra kommunens ekonomi i botten, skuldsätta kommunen för att i nån sorts variant på kommunal olydnad visa för staten att vi behöver mer resurser. Därtill bygger de sitt förslag till reviderad budget på en kampanj för ökade statsbidrag och har därmed ett hål på 250 miljoner kronor i sitt förslag. Det är lätt att lova allt åt alla när man inte anser sig behöva ta ansvar för den verklighet vi står inför.

Vi får alltså aldrig glömma att även om partierna har fått samma dragningar av förvaltningen om det läge som kommunen står inför så hanterar vi det olika utifrån våra ideologier. För en del av oppositionen är det möjligheten till privatiseringar som hägrar. För den andra att försöka vilseleda medborgarna att tro att resurserna är oändliga.

Oppositionen väljer enkla vägar där de flyr sitt ansvar. Det är inte vårt vägval. Som socialdemokrater värnar vi verksamheten, innehållet, personalen och kvaliteten i skola, vård och omsorg. Personal före lokaler. Det är ett svårt vägval för det innebär tuffa prioriteringar men det är det minst dåliga alternativet av de vi har att välja mellan.

Jag inser att den kommunala verkligheten och förutsättningarna för den lokala demokratin kommer att bli bister om det på sikt enbart kommer att handla om att administrera tuffa ekonomiska prioriteringar. Det är bara titta på Region Norrbotten, oavsett politisk majoritet är det i princip ett omöjligt uppdrag. Därför är det min starka övertygelse om att vi som bor i Sverige utanför storstadsområdena nu på allvar måste avkräva staten ett större ansvar för en likvärdig välfärd i hela landet.

För att Sveriges alla kommuner ska klara av att möta behoven hos befolkningen fram till 2022 saknas det idag mellan 40-60 miljarder enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Vår reviderade budget innebär att vi löser kommunens svåra situation utifrån de förutsättningar och verktyg vi har till buds och att vi gör det på bästa sätt sett till helheten. Men det är till sist ändå staten som sitter på verktygen för att verkligen tillse att kommuner och regioner får de resurser som krävs för att vi på lång sikt ska klara vårt uppdrag. Statsbidrag till kommuner och regioner måste gå före skattesänkningar.

På lördag ska en demonstration hållas i Luleå mot konsekvenserna av vår reviderade budget. Bland annat har initiativtagarna uppmanat deltagare att ta på sig gula västar. Jag ser det som att man missar målet. Är det nånstans de bör demonstrera så är det utanför riksdagshuset. Det är där lagstiftarna sitter. De som kan ändra skattesatser, omfördela och säkerställa en jämlik utveckling i hela landet. De är de som sitter på en lösning för den allt svårare situation som vi kommun- och regionpolitiker står inför.

Nils Harnesk, (S)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s