Varför fira första maj efter 130 år?

För många svenskar idag är nog första maj framför allt en helgdag. De allra flesta har nog koll på att arbetarrörelsen demonstrerar då. Men varför vi är lediga just första maj och varför arbetarrörelsen demonstrerar är det nog betydligt färre som har koll på. Det här inlägget är mitt bidrag till årets högtidlighållande, inte firande, av första maj.

Jag har själv sagt att arbetarrörelsen firar första maj vid otal olika tillfällen. Men när man börjar tänka efter och gräva i historiken finns det så oerhört mycket tragik och hård kamp bakom den helgdag som vi uppmärksammar år efter år ända sedan 1890 att ordet fira snabbt får en besk eftersmak i munnen. Högtidlighållande är betydligt mer passande.

Anledningen till att arbetarrörelsens dag inföll just den första maj hade helt och göra med ett bombattentat i Chicago 1886. Detta år på första maj utbröt en generalstrejk med målet att införa åtta timmars arbetsdag. Det blev tidigt sammanstötningar mellan demonstrerande arbetare och polis där två arbetare sköts till döds. Demonstrationer fortsatte likafullt och den fjärde maj sattes hundratals poliser för att bryta upp en demonstration vid torget Haymarket. En bomb kastades in i folkmassan och skottlossning utbröt, både poliser och arbetare dödades. 

Händelserna kom att kallas för Haymarketmassakern. När så en amerikansk delegation vid en stor arbetarkonferens i Paris 1889 berättade om händelserna beslutades det att första maj skulle göras till en gemensam manifestationsdag världen över. Då för att uppmärksamma de numera klassiska kraven; åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars vila.

Skärmklipp_Rösträtt

Första maj-demonstration för allmän rösträtt i Sundsvall 1899. Okänd fotograf / Sundsvalls museum. CC BY-NC 4.0

 

I Sverige hölls demonstrationer på första maj för första gången 1890. I år firar alltså den svenska arbetarrörelsens högtidlighållande av dagen 130 år. Men var, när och hur skedde det i Norrbotten?

I det källmaterial jag hunnit titta på, bland annat böckerna Arbetarrörelsen i norr 100 år (1989) och En väldig kraftmätning (1985), råder lite olika bud. Det finns uppgifter om att det hållits demonstrationer på första maj i Malmberget redan 1897, klart är att det ägde rum demonstrationer både i Malmberget och Luleå 1899. För övrigt var det även på dessa orterna som de första föreningarna anslöt sig till det socialdemokratiska partiet, Malmbergets Arbetareförening var först ut år 1895 och fackföreningar i Luleå för träarbetarna, skräddarna, murarna, bagarna och målarna anslöt sig 1899.

Tack vare Kungliga bibliotekets avtal med upphovsrättsorganisationen Bonus Copyright Access går det att under april och maj månader ta del av tjänsten Svenska dagstidningar som innehåller omkring 900 digitaliserade tidningstitlar. I Norrbottens-Kuriren daterad till den andra maj 1906 finns en skildring av första maj i Gällivare och Malmberget:

Första maj ingick med det allra härligaste väder. Från arla morgonstunden stod solen högt på himlen och en riktigt mildt smekande vårfläkt drog över samhällena. Att det var en högtidsdag kunde man genast märka, ty från snart sagdt alla flaggstänger svajade den rena blågula duken.

Kl. 11 på förmiddagen samlades utanför Folkets hus i Gellivare vid pass ett hundratal demonstranter, hvarifrån de sedan med musikkår i spetsen tågade ned till järnvägsstationen, där Malmbergståget stod färdigt att afgå kl. 12.25. Vid framkomsten till Malmberget tågade Gellivareborna upp till arbetareföreningens hus, där alla demonstranterna skulle samlas.

Redan vid 12-tiden tätnade folkmassorna utanför arbetareföreningens lokal i Malmberget, och flere tusental människor voro på benen, så att man riktigt förvånade sig öfver den massa folk Malmberget hyser inom sin hank och stör. Det var ett brokigt lif som utvecklade sig denna dag i Malmberget. Arbetet i grufvorna hade sedan kl. 11 på kvällen den 30 april legat i stillhet och upptogs först den 2 maj kl. 4 på morgonen. Butikerna stängdes kl. 1 på eftermiddagen, ty alla skulle naturligtvis deltaga på ett eller annat sätt i denna arbetarnes stora dag.

Sedan var det dags för själva demonstrationståget. Under tiden de drygt 1000 arbetarna och tre musikkårerna formerades sig med sina 14 fanor och standar stämde en manskör upp i sången “Arbetets söner” från arbetareföreningens veranda. När sången klingat ut började demonstrationståget röra på sig. De tågade förbi järnvägsstationen, därefter disponent- och ingenjörsbostaden upp till Hermelin och sen över järnvägen och torget tillbaka till arbetareföreningens lokal.

Symboliken i att tåga förbi disponentens bostad, den högsta chefen i gruvan, motsvarande dagens titel verkställande direktör, i dåtidens hårda klassamhälle var påtaglig. Disponenten utgjorde toppen på maktpyramiden i gruvsamhället, även bostadens läge kan symbolisera hans, för det var bara män, maktposition i samhället. Disponentvillan ligger högt ovanför Malmbergets övriga bebyggelse, den tronar över samhället och manifesterar den makt disponenten hade vid denna tid. För arbetarna var det naturligtvis viktigt att visa upp att de var organiserade, ordnade, en part att ta på allvar och att de var många. Att tåga förbi bostaden var en maktdemonstration och visade på gott självförtroende hos den växande arbetarrörelsen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Disponentvillan i Malmberget. CC BY-SA 4.0

I slutet av demonstrationen antogs sedan följande uttalande:

Demonstranterna uttala sin djupaste indignation och förakt för f.d. statsministern Christian Lundebergs sätt att behandla sina arbetare i Mackmyra i strid mot den nationella stämning, som han så vackert talade om den tid han satt vid statsrodret; samt ett beklagande af nuvarande statschefens undefallenhet för Första kammarens rop om munkorgslagar. Vi inse att det hångrin, som senatorerna visade, när statschefen vädjade till snar lösning af rösträttsfrågan, var helt naturligt af dessa herrar. Bort med fyrktalsväldet! Lefve den allmänna rösträtten!

I detta korta uttalande av Gällivare och Malmbergets arbetare summeras i praktiken tidens ofrihet, orättvisor och förnedrande klassamhälle.

Mackmyrakonflikten som nämns i uttalandet brukar också kallas för den sista striden om föreningsrätten, i det här fallet rätten att bilda fackförening. Lundeberg var ordförande i företaget Mackmyra sulfitfabrik. När bolagsledningen fick reda på att arbetarna valt att organisera sig och bildat en fackförening vid fabriken valde de att lockouta arbetarna och hota dem och deras familjer med vräkning. Detta skedde också under vårvintern 1906, 40 familjer ställdes på bar backe. Bolaget fick hjälp av militär med att genomföra vräkningarna. Allt bara för att arbetare valt att bilda fackförening för att förbättra sina villkor. Konflikten följdes i hela Sverige och slutade ett halvår senare med en seger för arbetarna där de fick igenom sina krav.

Skärmklipp_Mackmyra

Arbetarbladet var på plats och fotograferade medan vräkningarna pågick i Mackmyra i april 1906. Bilderna såldes sedan som vykort över hela Sverige. Inkomsterna skulle hjälpa de vräkta familjerna. Källa: Arkiv Gävleborg, Pappersindustriarbetareförbundet avd 152, Mackmyra 

De ”rop om munkorgslagar” som syftas till har bärighet mot den lag som antogs 1889, samma år som det socialdemokratiska partiet bildades, riktad mot politisk agitation. En lag som bland annat ledde till att Hjalmar Branting fängslades efter ett tal 1895 där han kritiserade den krigsiver som fanns i högerkretsar i samband med unionskrisen med Norge. Denna lag reviderades 1906 och kallades då för Staaflagarna, det ledde bl.a. till att Sverige hade en av Europas hårdaste lagstiftningar mot det som kallades för antimilitaristisk propaganda. Lagstiftandet i dessa fall var mycket tydligt riktat mot arbetarrörelsens opinionsbildning mot krig i allmänhet och före 1905 krig mot grannlandet Norge.

Slutligen adresserade demonstranterna i Malmberget rösträttsfrågan. Den allmänna rösträtten kom att dröja ända till 1921. Vid den här tiden var rösträtten graderad enligt det fyrktalssystem som införts 1863 och som kom att gälla fram till 1909. Den graderade rösträtten följde i princip inkomst och förmögenhet, ju större inkomst eller förmögenhet du hade, desto fler röster hade du. Även företag hade rösträtt.

Den bärande idén var att den stora massan var för obildad för att tillåtas rösta och inneha politiska förtroendeuppdrag. Skulle de släppas in i styrandet av landet skulle allt gå åt skogen. Nej, bättre att begränsa rösträtten så att de bäst lämpade fick styra, det råkade naturligtvis sammanfalla med störst förmögenhet.

Ett exempel på hur det kunde se ut i verkligheten kan tas från Timrå kommun där det år 1871 fanns 2036 invånare. Av dessa var 412 röstberättigade med sammanlagt 43 838 röster. En av dessa personer hade ensam 25 000 röster.

Vem var det? Jo, det var John Ekström, direktören vid Wifsta varv. Han kunde med sin enda röst styra Timrå enväldigt eftersom den vägde upp alla andras. Makt och inflytande hette pengar.

I uppsatsen Perspektiv på Patron: Bruksägaren och statsministern Christian Lundeberg (1842-1911) av Bo G Hall beskrivs Lundebergs inställning till den allmänna rösträtten:

Vad kan då sammanfattningsvis sägas om de övertygelser som styrde Lundebergs agerande i rösträttsfrågan? Uppenbart saknade han förståelse för önskemålen – för att inte tala om behoven – av en demokratisering av det svenska samhället. Samtidigt var han realist nog att inse att detta var en utveckling han i längden inte kunde stå emot. I det läget var det väsentliga för Lundeberg att för överskådlig tid säkra den ekonomiska makten åt de samhällsgrupper som hans egen kammare representerade (första kammaren).

Det var detta samhälle som Gällivare och Malmbergets arbetare vände sig emot. Det orättvisa, ofria och otroligt konservativa samhälle som de ville förändra. Ett samhälle där all makt låg hos de besuttna och där dessa gjorde allt för att hålla sig fast vid både den politiska och ekonomiska makten. Våld var aldrig långt borta för att värna dessa intressen, militär och polis sattes påfallande ofta in mot demonstrerande arbetare. Ibland slutade det i tragik, som skotten i Ådalen 1931. Fem personer sköts till döds och fem skadades av militär som öppnade eld mot strejkande arbetare. Detta var ännu en brytpunkt i Sveriges historia där det bl.a. beslutades att militär aldrig fick sättas in mot civilbefolkningen i fredstid.

Arbetarrörelsens historia är många och långa år av målmedveten kamp och uppoffringar som steg för steg förändrade det svenska samhället till ett mer öppet, fritt, demokratiskt och rättvist samhälle. Det är denna kamp och dessa uppoffringar vi ska högtidlighålla på första maj. Samtidigt får vi inte glömma att vi måste fortsätta kämpa. I den stund vi tror att allt är vunnet så kommer vi förlora allt på nytt.

För glöm att inte att de ultrakonservativa krafterna är på frammarsch. För bara ett par år sedan lät exempelvis Svenskt Näringsliv via sin tankesmedja Timbro översätta boken ”Against Democracy” av den amerikanska forskaren Jason Brennan. I Timbros översättning heter den nu ”Efter demokratin: Argument för ett nytt styrelseskick”.

I Brennans samhälle skulle ”inte alla ha lika röstantal” och ”rösträtten skulle vara utbredd men inte allmän”. Rösträtten ska enligt honom förtjänas och de som betraktas som politiskt kompetenta ska ha möjlighet att få fler röster att lägga i valen.

I ett svep har Svenskt Näringsliv och Timbro flyttat sina positioner mer än 100 år tillbaka i tiden. Då, som nu, anser de att den stora massan av befolkningen är helt enkelt för dumma och oinsatta för att tillåtas rösta. Mer makt och röster till direktörerna och mindre till folket.

Välja fritt är stort, välja rätt är större. Låt de bättre vetande rösta och styra. Det blir bäst så. Fortsätt kämpa, fortsätt argumentera och fortsätt kom ihåg vår historia. För det är där svaret finns för varför vi kämpar.

Verner von Heidenstams dikt Medborgarsång från 1899 får avsluta detta inlägg, dikten var ett inlägg i tidens strävan för allmän och lika rösträtt:

Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo sitt svärd,
när varnande vårdkas tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges baner,
att medborgarrätt heter pengar.

Dikten var ett populärt och inspirerande inlägg i rösträttsdebatten och fick stor spridning i sin samtid. Den citerades i debatter, trycktes som illustrerat särtryck och såldes i massupplaga, samt tonsattes och sjöngs vid rösträttsmöten.

Nils Harnesk, (S)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s