Vem är Nils Harnesk?

Jag har nu efter många om och men slutligen tagit mig för att kort beskriva vem jag är samt vilka erfarenheter, visioner och ambitioner jag har som politiker, detta efter att många frågat om detta.

Jag kommer ursprungligen från Persön, en liten by strax norr om Luleå, mina föräldrar arbetar som förskollärare och busschaufför. Det jag kommer ihåg väldigt tydligt från allra första början var att de uppmanade mig och min storasyster till att läsa. Lusten att läsa utvecklades sedan till en lust till bildning och utbildning både för mig och min syster. Vi gick väldigt olika vägar, hon blev civilekonom och jag arkeolog, men vi såg bägge en högre akademisk utbildning som något naturligt. Är det något som jag är särskilt tacksam för gentemot mina föräldrar så är det just det faktum att de lät mig och min syster välja våra vägar själva, de hade närvaron och kunskapen att låta oss välja, att inte försöka få oss till att välja något som de själva ansåg vara bättre.

Bakgrunden till deras hållning var nog att min far, trots läshuvud, inte fick studera vidare pga. min farmors inställning till studier. Han växte upp i ett småjordbruk i byn Örarna utanför Luleå, farfar var smed och rörmokare och farmor hemmafru, bägge skötte tillsammans jordbruket. Man var i princip självförsörjande av jordbruk och fiske men hade lite kontanter hemma, kanske var det därför farmor ansåg att barnen skulle ut och försörja sig så snart som möjligt.

Min mors inställning till studier och bildning kommer nog från hennes bakgrund i ett arbetarhem. Min mormor arbetade på dåvarande Televerket och min morfar Tage Lundgren arbetade på NJA, nuvarande SSAB, som bl.a. svetsare. Han var politiskt engagerad för socialdemokraterna i Norrbotten (för övrigt medlem i Stadsviken-Malmudden), sedermera fackligt förtroendevald för IF Metall, tjänsteman på arbetsförmedlingen och landstingspolitiker i Norrbotten. För honom och mormor så var folkbildning och kunskap det i särklass viktigaste för en arbetare och ur detta tror jag att min mor fick sin syn på bildning och utbildning. Ett ofta använt uttalande av min morfar har också varit viktigt för min mor vet jag; ”kunskap är aldrig tungt att bära”.

Därför kändes det enormt roligt att mina föräldrar var så oerhört entusiatiska när jag kom in på arkeologiprogrammet på Gotland. Mellanperioden mellan gymnasiet och högskola/universitet hade jag använt till att göra 15 månaders befälsutbildning på I19 i Boden, en oerhört givande värnpliktsutbildning som gav mig mycket som person, framför allt ledarskapserfarenheter.

Det var under min utbildning till arkeolog på Gotland som jag blev engagerad i föreningsliv och ideellt arbete i olika former, allt från kår till disciplinnämnd. Det var också första gången som jag fick förtroendet att agera som ordförande i ideella sammanhang, en otrolig känsla naturligtvis att få andras förtroende för att driva en förening framåt, det var också under min studietid på Gotland som jag kom i kontakt med politiken för första gången i form av SFS (Sveriges förenade studentkårer) och Gotlands studentkårs fullmäktige.

Uppsalatiden

Efter att ha tagit min kandidatexamen i arkeologi flyttade jag till Uppsala för att ta min masterexamen. Förutom mina studier så var det under Uppsalatiden som jag kom i kontakt med facket för första gången, mitt förbund heter DIK (Dokumentation, information, kultur) ett mindre akademikerförbund inom Saco. Jag engagerade mig som studieortskontakt med ansvar för att rekrytera nya medlemmar och informera om facket, samma år (2010) blev jag vald till ordförande i DIK:s studentsektion omfattande ca 2000 studentmedlemmar. Som ordförande för studentsektionen var jag också ordinarie ledamot i DIK:s förbundsstyrelse vilket innebar att jag var delaktig i påverkansarbetet på nationellt plan.

Under min tid i förbundsstyrelsen var aktuella frågor bl.a. skolbiblioteksfrågan och jag medverkade även till att lyfta frågor om missbruket av olika former av otrygga anställningsformer. Detta var något som jag återkom till vid DIK:s kongress i november 2012 då jag fick igenom ett beslut om att kartlägga hur många av våra medlemmar och, viktigt, potentiella medlemmar som omfattas av otrygga anställningsformer samt återfinns inom bemanningsbranschen. Otrygga anställningsformer är något som framför allt omfattar unga och kvinnor. I åldrarna 25-29 år befinner sig 25% av Sveriges totala arbetsstyrka i någon form av tidsbegränsad anställning, detta omfattar dock inte ofrivilliga egenföretagare eller människor i bemanningsbranschen. Inom TCO omfattas 25% av kvinnorna mellan 20-34 av otrygga anställningar medan motsvarande siffra för männen är 10%.

Under Uppsalatiden var jag även medlem i styrgruppen för det nationella projektet Projekt Athena, i korthet ett projekt som syftar till att lyfta humanioras ställning i samhället. Idag används t.ex. humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar på många lärosäten som en form av ”sedelpress” för att få in medel till lärosätet, där man motiverar stora klasser få lärarledda timmar med att dessa utbildningar inte kräver lika mycket lärarledd tid. Studenterna inom dessa utbildningar lånar dock, i de fall de tar studielån, lika mycket som studenter inom naturvetenskapliga utbildningar. Trots detta får en student inom humaniora och samhällsvetenskap inte lika mycket resurser som en student inom naturvetenskap och får därmed svårare väg till examen och även i viss mån lägre kvalitet på utbildningen.

Yrkesaktiv och insteg i partipolitiken

Strax innan valet 2010 gick jag med i socialdemokraterna. Beslutet hade mognat efter mitt engagemang i föreningsliv, studentpolitiken och den fackliga sfären. Jag hade efter mina studier och mitt engagemang hittat mina egna ståndpunkter politiskt och kände då att jag i denna trygghet kunde gå in i partipolitiken. Samma år blev jag också yrkesaktiv som arkeolog, jag hade tidigare arbetat åt Gotlands museum,men nu gick jag däremot ut från Uppsala universitet med min masterexamen och ut i arbetslivet på riktigt. Efter att ha fått jobb åt Riksantikvarieämbetet för säsongen 2010 på en arkeologisk undersökning utanför Uppsala kände jag mig nöjd, jag hade fått min första anställning, den så ”första viktiga foten inne”.

Efter två månader sade jag upp mig. Varför? Jag fick erbjudande om en anställning på Norrbottens museum som var både bättre löne- och erfarenhetsmässigt och som gav mig möjlighet att efter fyra år i söder åter få flytta hem och komma nära familjen igen.

Under min tid på Norrbottens museum har jag projektlett och deltagit i arkeologiska uppdrag i hela Norrbotten. Enligt lagstiftningen så måste exploatören finansiera utredningar och undersökningar av kulturmiljö innan ett markområde exploateras. Man får helt enkelt inte bara förstöra våra gemensamma kulturarv utan att dessa dokumenteras. Det här har inneburit att jag fått en bra bild av Norrbotten i allt från Jokkmokk, Junosuando, Vittangi, Kiruna, Pajala, Luleå, Boden och många andra platser, det finns nog knappt någon kommun som jag inte besökt. Mitt yrke har även inneburit att jag fått stor insikt i de pågående samhällsomvälvningarna i malmfälten där nu även Pajala inkluderas men även hur gruvnäring och de industriella satsningarna påverkar samhällen och ekonomi på det lokala planet. Det har även gett mig insikt i hur staten hanterar olika intressen i relation till varandra, en hantering som jag ser idag utförs med stora svårigheter.

Jag har initierat forskningsprojekt syftande till att ta fram ny kunskap om Norrbottens historia och jag har även initierat projekt rörande förmedling av Norrbottens förhistoria och tidiga historia till norrbottningarna. Under mitt första år på museet drog jag in 340 000 i externa medel till olika projekt vid sidan av våra övriga verksamhet som den ovan nämnda uppdragsverksamheten. Jag har tack vare mitt yrke fått erfarenhet att driva projekt, hantera ekonomi, förmedla och fått en djup förståelse om Norrbotten.

Kulturnämndsledamot och lokalfackligt förtroendevald

Från 2010 blev jag också invald som ersättare i Luleå kommuns kulturnämnd. En position som är oerhört värdefull då kultur är en så stor del av ett attraktivt samhälle. Det har även möjliggjort att jag kunnat använda min profession i att lyfta fram värdet av våra kulturmiljöer och det faktum att vi har ett världsarv inom kommungränserna som behöver lyftas fram mer än vad som hittills gjorts. Kulturen är en stor resurs, en nyckelresurs, i Luleå kommuns planerade befolkningstillväxt. Vi kommer aldrig nå 10 000 nya lulebor utan att ytterligare satsa på kulturen och en kulturell mångfald.

Sedan 2012 är jag också lokalfacklig företrädare för DIK på Norrbottens museum samt ordförande för arbetsplatsföreningen DIK NLL, dvs. företrädare för alla som är anslutna till DIK och anställda inom Norrbottens läns landsting. Denna position har gett mig erfarenhet av det grundläggande fackliga arbetet dvs. lönerevision, samverkan med arbetsgivaren, rekryteringsförfarande och en rad andra frågor som t.ex. kollektivtalsfrågor, anställningstrygghet, lönesamtalsteknik etc. Att bli vald av sina kollegor och få förtroendet att representera dem i dessa sammanhang är en oerhörd ära och är stimulerande och utvecklande samtidigt som det ger ett oerhört ansvar att leva upp till. Det har också utvecklat min förmåga till kommunikation, en fackligt förtroendevalds viktigaste uppgift är att kommunicera, att vara tydlig och kunna föra en fungerande kommunikation mellan arbetsgivare och medarbetare.

S-debattör och progressiv tänkare

Min senaste bakgrund är den som debattör och progressiv politiker. Det här har på den senaste tiden yttrat sig bl.a. i den diskussion jag satt igång kring hållbar regional utveckling i Norrbotten. I denna debatt har jag lyft fram den forskning som finns på området, företrädd av framför allt Lars Westin och Nils-Gustav Lundgren, bägge professorer vid Cerum (Centrum för regionalvetenskap) samt den senare även professor vid LTU. Jag har i min diskussion försökt lyfta fram andra perspektiv på den nuvarande ”gruvboomen” i Norrbotten. Det finns en rad oroväckande tendenser som indikerar att det finns strukturproblem gällande förutsättningarna för den regionala utvecklingen i Norrbotten, strukturer som skapades vid 1900-talets början som fortfarande formar bilden av Norrbotten och vad som anses vara vägen till positiv framtidsutveckling i länet. Detta har jag bl.a lyft i blogginlägget En historisk tillbakablick och Hur ”bra” går det för Norrbotten.

Störst genomslag fick dock min dystopi Norrbotten 2050 som resulterade i en intervju med NSD samt ett inhopp i P4 Norrbottens program Puls samt en rad andra insändare, kommentarer och förfrågningar. Jag följde upp min dystopi med att svara på socialdemokraternas ”mineralstrategi” med titeln Strategisk samverkan för svensk gruvnäring, faktabakgrunden till min dystopi, en diskussion kring dokumentären Malmberget och en rad andra inlägg.

För mig som fritidspolitiker är det otroligt viktigt att förklara mina ståndpunkter, att lyssna, förklara vad jag står för, att kunna ifrågasätta och debattera. Detta är något som också måste gälla socialdemokratin, det kommer en ny generation socialdemokrater nu med hög utbildning som lärt sig att kritiskt ifrågasätta och problematisera. Detta måste rörelsen anpassa sig till och omfamna styrkan i. Jag tillhör den här nya generationen med akademisk utbildning, erfarenheter från andra delar av Sverige, ett kritiskt och problematiserande angreppssätt samt nya tankar om hur socialdemokratin och vår politik kan förnyas i Norrbotten på såväl regionalt som kommunalt plan.

Satsningar som The Node Pole och Facebooks etablering i Luleå, Vision 2050 och Kraftsamling är utmärkta exempel på en nydanande och framåtsyftande politik i länet. Det är satsningar som bör och ska drivas vidare enligt min mening. De är ansatser som kommer resultera i ett mer, i relation till de sårbara naturresursindustrierna, självständigt näringsliv och en bild av Norrbotten som inte kännetecknas av den traditionella bilden av ett industri- och avfolkningslän som är mansdominerat.

Vision och ambitioner

Jag har sedan tidigare formulerat en vision om Norrbotten 2050, en motpol till den mörka framtidsskildring som kännetecknar min dystopi. Dystopin är baserad på fakta och tendenser i samhällsutveckling, visionen är baserad på min vilja och önskan om hur Norrbotten bör utvecklas istället. Jag tycker att alla som aspirerar att bli förtroendevalda politiker också bör ha någon form av idé eller tanke om vad de vill åstadkomma eller sträva efter. Att endast aspirera på en förtroendevald position för innehav av makt är för mig främmande.

Mina ambitioner politiskt är att fortsätta debattera och diskutera, att fortsätta förklara mina ståndpunkter och synpunkter samt att fortsätta utveckla den positiva utvecklingen i Luleå kommun samt på länsnivå. Ett framgångsrikt Luleå kräver också ett framgångsrikt Norrbotten. I linje med detta så ligger mina ambitioner att på regional nivå via landstinget, ett framtida regionparlament eller från riksdagen påverka den regionala utvecklingen och arbeta för en förnyad regionalpolitik grundad på oberoende forskning. Jag ställer mina förmågor till förfogande för socialdemokraterna på såväl läns- och regional nivå samt riksnivå.

One thought on “Vem är Nils Harnesk?

  1. Pingback: EU på besök i Kiruna! Kunskapsunderlag om Norrbotten till Jens Nilsson och andra EU-politiker | En humanist i arbetslivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s